JUL

Det märks att det snart är jul. Idag äter jag 3 limpmackor till lunch. Inte speciellt spännande. Inte speciellt nyttigt heller. Det duger dock när det bara sker ibland.

Stressen har även ökat markant. Jag vet inte riktigt vad jag stressar till men jag måste försöka koppla av. Vi bjuder svärmor med man & morföräldrar på julmiddag i år. Det känns skoj men av någon anledning så stressar jag - jättemycket! Så vill jag inte att det ska vara. Jag vill att det ska kännas skoj med jul, inte som att man förbereder sig för ett maratonlopp.

Det "bra-iga" med julen, tycker jag, är att man inte behöver ha allt klart när gästerna kommer. Allt behöver inte vara perfekt. Samvaron ska ju vara det viktiga & då kan man ju fixa det sista tillsammans. Detta till trots upptäcker jag ändå att jag beter mig som en Fuhrer & ropar till sambon:

- Inte det inslagspapperet, det ska vara enhetligt!!

Varpå han snällt får slå om de paket han redan har gjort.

Ikväll ska vi handla matvaror & det är ju inte det minsta avstressande med horder av människor som trängs. Men jag ska försöka slappna av lite. Mitt bästa avstressande tips, som kan komma väl till hands i juletider, är att nynna eller sjunga lite lagom tyst för mig själv då jag är ute bland folk. Det får iaf mig att fokusera på annat då jag blir knuffad eller då jag svettas & bara vill komma fram eller fara hem. Det får mig att leva i min egen lilla värld för ett tag.

Jag ska alltså härmed fokusera på det jag längtar till:
- Ledighet! Endast 2 arbetsdagar kvar.
- Mat! Mat, mat i stora lass & olika former.
- Friskhet! Ja, jag har verkligen tänkt få vara frisk i jul. Det är min tur nu. Och träna ska jag också så att magen & kroppen mår får må prima.

Slutligen, om jag inte hinner med fler inlägg innan julafton vill jag avsluta med en julhälning så...

God Jul till er Alla! Sköt om er!

 

SENASTE PROVRESULTATEN

Biopsin visade samma resultat som sist. Eventuellt en liten försämring vilket nog är att vänta med tanke på att mina provsvar visat en ökning senaste halvåret.

Blodproverna visade äntligen en klar förbättring. Skönt men även lite bitterljuvt för nu har jag endast en chans till att låta dem gå tillbaka helt. Annars blir det att öka på min medicinering. Det vill jag inte!

PÅFYLLNING TACK!

Imorse var det totalt slut i medicinburken. Hur hände det, undrade jag? Men sedan drog jag mig till minnes att jag har tänkt att det varit dags att fylla på Azatioprinet. Apoteket nästa!!

TÄNK DEN SOM KUNDE!

Jag önskar att jag kunde träna. Denna månads förkylning innebär fortfarande en envis hosta.

I början av detta halvår så måste jag erkänna att det var rätt bekvämt att inte kunde träna för jag hade massor av tid över till annat. Det var väl enda ljuspunkten i att vara evigt sjuk. Nu känner jag inte så längre. Nu känner jag mig svullen & trött.

På lördag ska jag äta brunch & jag säger att jag ser fram emot det men om sanningen ska fram så är jag inte så sugen... för jag är inte hungrig. För hungrig blir man av att träna. Iaf hungrig på ett speciellt sätt. Så lördag morgon tränar jag oavsett.

På lördag ska jag nog köra bilen till stadens inneparkeringsgarage. Båda fordonen - cykel & bil är helt sönderfrusna. En julig jul lör det ju bli med tanke på all snö så där kan vi inte klaga. Men bilen är alldeles isig. Förardörren går ej att öppna. Motorvärmarsladden går inte riktigt i varpå den inte går att köra vid riktig kyla. Alla vindrutetorkare har fryst i någon konstig form dessutom så sikten är inte bra. Ja visst ja, när jag la igen bildörren sist lossnade spegeln på backspegelhållaren.

Och så var det cykeln. Vid minus 5 grader börjar den skrika som en stucken gris. Ni hörde rätt! Inget lågmält gnisslande här inte. Det hörs när jag kommer flera 10 meter bort. Om jag inte går med cykeln i snigelfart så börjar den låta. Ju fortare hastighet desto högre tjut. Sambon har försökt smörja den så förhoppningvis funkar den bättre nu. Annars blir det ett besök till verkstan i helgen. Senaste 2 dagarna har jag därför blivit tvungen att köra bil till jobbet, vilket har inneburit ännu mindre fysisk aktivitet.

5 dagar till semester. Då får bil & cykel frysa ihop bäst de vill.

PRECIS SOM VANLIGT

Ont i ryggen, ont i halsen osså var det ögoninflammationen that just won't quit. Icke att förglömma läkaren som försöker & försöker nå mig men aldrig lyckas (av de "privata nr" som min mobildisplay visar med jämna mellanrum), vilket i förlängningen innebär ännu ett par dåliga provsvar.

Så allt är väl precis som det ska & som det väl varit senaste halvåret. Men jag ska ta ett träningspass innan det blir värre. Kanske kan jag skrämma bort bacillerna.

Imorgon ska jag bära med mig mobilen vart jag än går - som om nu det skulle hjälpa.

2 GÅNGER DAGLIGEN

Apotekets receptfria verkar ej funka mot min ögoninflammation - eller vad det nu är. Börjar tvivla på mig själv, hör jag. Efter att fått höra att jag ej har en inflammation plus att ingen medcin verkar funka börjar jag nu undra. Men torr i ögonen, NEj, det är jag inte.

Nu har jag ökat den receptfria medicinen till 2 gånger om dagen men PUH vad jobbigt det är att smörja på morgonen. Jag vill ju inte vara helt gul i ögonen då jag är på jobbet. Och vilken kamp att ta sig till jobbet med cykeln då jag ser dåligt pga cremen. Och det rann i ögonen imorse med den kalla nordanvinden (torr i ögonen nej PYTTSAN heller) = gul creme längs kinderna.

Nu vill jag slippa detta! Jag vill inte måsta till VC för ännu mera provtagning & träff med läkare (som inte tror mig).

ÖGONINFLAMMATION

Det är länge sedan sist. Jag känner mig trött & jag tror det beror på jobbet, mörkret & ett hektiskt schema. Det känns som att det alltid är något att göra. Jag längtar efter en tråkig, händelselös helg. Men jag kommer att måsta vänta för nästa är det kalas på schemat. Bäst kompisen fyller 35 år & hon bjuder på fika. Eftersom hon inte läser min blogg kan jag berätta att jag ännu inte har någon aning om vad jag ska köpa till henne. Jag har inte ens någon idé om vad jag ska köpa. Panik!

Jag & sambon har också bestämt oss för att klä granen nästa helg. Jag vet att det är tidigt men so what? Vi bryr oss inte.

På fredagen har sambon pubkväll på jobbet så jag blir gräsänkling. Han firar 10 år på jobbet faktiskt. Tror han blir uppvaktad - det är för tidigt för guldklockan men om jag förstod rätt så blir det kanske ett presentkort på Systemet!? Har ni hört något så tokigt?

I min frånvaro har jag kämpat mot ögoninflammation. Först hade en läkare skrivit ut Chloromycetin som man droppar i ögonen. Det hjälpte inte alls. När jag ringde för att be om någon annan medicin ville han inte gå med på att jag hade en inflammation. Jag var visst torr i ögonen för att jag cyklar till jobbet. Det är märkligt att höra någon säga att jag har problem med ögonen för att jag cyklar till jobbet då denna någon inte vet något om mitt liv. Jag cyklar ibland till jobbet men jag har aldrig kört bil så ofta som nu. Och torr i ögonen nja... jag har ju VAR i ögonen. Gulgrönt. Och det beror inte på att jag är torr.

En kollega tipsade om ett receptfritt läkemedel som finns på apoteket så jag har testat det istället för att tjata på min vc-läkare för att få honom att ändra sin förutfattade åsikt. Noviform tror jag namnet är. Det har funkat & varet har försvunnit. Men det riktiga testet är väl att se om varet håller sig borta då jag slutar behandla. Jag hoppas det inte återkommer för nu har ögonen krånglat i flera månader.

I veckan blir det nyttig mat & jag ska återgå till mina träningsrutiner. Äntligen känner jag fri från alla förkylningar så det är hög tid att återgå till mitt vanliga liv & där ingår träning. Nu kämpar vi på. 5 dygn till nästa helg.

ÖGONINFLAMMATIONSMEDICIN

Det är ju alltid något!

Det är vad dagens besök på VC gav gällande mina förstorade talgkörtlar. Och ett "kom tillbaka om de blir större". Så ungefär som jag trodde. Är inte ens besviken.

Och så gnäller de alltid på att jag använder ansiktscreme. "Det täpper till & orsakar acne." Lever vi på 1800-talet? Det är en väldigt förlegad syn, anser jag. Än en gång verkar det som att hudvårdsterapeuter vinner slaget om vem som är bäst på hud. Iaf när det gäller hudsjukdomen acne. Hudläkaren i Umeå rekommenderade iaf Vichy-serien så han var inte helt emot hudcremer - bara lite. ;)

För att motbevisa: Om det nu vore så att hudcremer orsakade acne - varför har jag mest acne på bröstet & halsen? Det är enda delen av min koppp som jag inte smörjer. Jag testade faktiskt att avstå i 4 månader från hudcremer men såg enbart att min hud blev fetare. Slutsatsen jag drog av det var att huden fick för lite fukt & försökte kompensera. Naturligtvis finns det bättre & sämre cremer men så länge de är icke komedogena & kvalitativa är det bra.

Jag fick däremot Duac utskrivet igen eftersom de faktiskt kunde hålla med om att jag har finnar på halsen & lite på bröstet. Om jag kommer att hämta ut cremen eller ej återstår. Nu har jag ju börjat med Aco:s acnegel på halsen & jag hoppas att det ska hjälpa (typ Salisylsyra). Jag vill helst slippa aggressiva krämer (tänker på engelska ordet "invasive") som försvagar hudbarriären. Funkar inte Aco får jag väl lov. Är rätt less på sjal-träsket jag har hamnat i... även om det är ok med tanke på förkylningen som än en gång slagit till.

Mamma köpte ju en underbart fin sjal till mig som jag längtar efter att ha (+ alla mina vanliga kläder BUHU) men än så länge är den för "öppen".

LOVVECKA

För kidsen iaf. Vi, lärare, jobbar så klart.

Sådana veckor brukar vara bra. Man får komma ikapp & inte stressa hit & dit, slippa tjata på eleverna & ha mer tid för kloka samtal med kollegorna.

Och ja, jag har kommit ikapp lite grann & jag har haft intressanta diskussioner med mina arbetskamrater men i övrigt nej. En jättejobbig vecka helt enkelt. Jag har heller ingen aning varför. Jag känner mig inte bekväm med mig själv. Typ PMS - jag vill krypa ur kroppen jobbigt. Det kliar i huden. Halsen gör ont (utsidan alltså). Huvudvärk - vilket jag inte haft på flera månader. Stress, stress, stress. Slutligen så kan jag inte sluta äta sötsaker.

Jag förutspår att jag kan skippa nyttigheterna nu när helgen snart är här, men sedan. Då ska jag kämpa. 7 veckor kvar till jul på måndag så det blir sannerligen andra bullar, nej, grönsaker så klart.

Det är nästan så att jag längtar tillbaka till vardagen, som den ska vara, men bara nästan. På måndag kommer denna tanke att vara glömd. Men då mår jag förhoppningsvis bättre så det uppväger nog måndagsbluesen.

SUCK!

Nu ska jag till gymmet & springa bort bekymren. Det funkar ofta. De hittar dock tillbaka kort efteråt men då har jag iaf varit duktig.

ONE WEEK'S NOTICE

Jag hade först tänkt två, men sedan vaknade jag imorse & insåg att jag står ej ut.

Nu har jag gett dig 2 1/2 månad till att hela dig själv men det verkar ej fungera. Nästa söndag kommer jag därför att med all kraft, som finns i Apotekets receptfria sortiment att, förvisa de ovälkomna gäster som har valt att bebo din hals.

Jag känner mig också skyldig att meddela att jag har en läkartid på tisdag, vecka 45. Om jag ej har märkt att Apotetekets läkemedel har fått dig att börja packa väskorna tänker jag kräva tyngre läkemedel & peppra dig med dessa.

För nu är jag less dig & du ska härifrån!

POJKEN & VARGEN

Eller i detta fall Flickan & ingefäran.

Let's face it - det har inte direkt haglat in blogginlägg. Allt är inte väl men jag orkar inte klaga längre. Jag lider i det tysta istället.

Jag tar fortfarande prover varannan vecka. Värdena blir bättre men sakta. Det är tröttsamt att måsta till lassa för provtagning stup i kvarten. Det känns iaf så men det sägs ju att tiden går fortfare ju äldre man blir så kanske är det bara resultatet av åldrande att jag tycker att varannan vecka är jämt.

Min hud är sämre än någonsin. Bröstet är visserligen bättre (LÄS: inte bra) & ryggen har inte påverkats. Istället är läget oförbättrat på halsen. Än värre är att i & med att bröstet har blivit bättre har alla utslag egentligen bara flyttat norrut. Nu är det övre delen av halsen som är värst & precis under hakan samt kinderna. Jag kan lätt säga att jag aldrig haft så mycket finnar förr i ansiktet. Speciellt inte på kinderna. Det blossar upp nya varje dag & jag vet faktiskt inte varför. De är ganska ytliga, fast några är av djupare karaktär. Jag befarar att jag kommer att få ärr (eller mer iaf) om det inte lugnar sig NU.

So much for min nästan acnesäkrade garderob. Nästa steg är att börja använda slöja, vilket känns underligt lockande just nu.

Min nya craving är ingefära. Alla som känner mig vet att jag har en tendens att snöa in på saker. Just nu är det ingefära. Speciellt att riva ner det i nyponsoppa. Testa!

Imorgon har jag bokat massage - mind the neck area, please! Det blir nog skönt. 60 minuter att göra ingenting på. Jag är rätt avslappnad men axlarna kan nog sänkas lite mer & friskvårdspengen bör ju spenderas.

Som trivia kan jag också nämna att jag läser Stephen Kings 11/22/63. Den är toppen! Kan ni föreställa er hur magnifikt det är att ha plöjt 320 sidor av en bra bok & veta att mer än hälften är kvar. Oh yes, du kan klubba en större säl med boken. Underbart! Inte sälklubbandet så klart (USCH!) utan bokläsningen dvs. Allt som 849 sidor - för att vara exakt.

Slutligen vill jag tipsa om Stephen Frys Stora Språkresa som går i Kunskapskanalen. Gillar ni språk, ta del av, skratta & lär er.

INGET MED 6 ATT GÖRA

Jag tycker att det är lika bra att klargöra det i rubriken.

Min massageapparat gick sönder igår. Jag kan inte leva utan. Speciellt inte nu då jag inte kan träna. Jag har ont överallt, bak i skuldran & ena skinkan. Nu fattas väl bara i foten också.

Igår fick sambon köra apparaten över ryggen. Jätteskönt med vips så var apparaten trasig.

Idag rushade jag upp till Jula för att köpa en ny. Den var billig så vi får se om den håller. För 150 spänn gör det inte så mycket om den sönder om några månader.

Förresten tycker jag förkylningen är lite bättre. Det känns faktiskt riktigt konstigt att inte gå & hosta hela tiden. Fortsätter det så här kanske jag kör ett träningspass före eller efter jobbet på fredag. Tänk vad skönt att få svettas lite.

Och så måste jag försöka komma ihåg att boka massage. Jag har ju friskvårdspeng som jag bör nyttja. Eftersom det gör ont i kroppen kan det ju vara ett extra bra skäl.

INTE MEDIUM BEIGE

Här kommer dagens i-landsproblem.

Jag var in på Ego hudvård, här i Ske-å, för att köpa ett nytt ID foundation-puder (eller vad det nu heter). Jag köpte en box den här gången eftersom jag måste byta ut min puderborste & det är helt klart värt att köpa en box i det fallet. Ett puder går på ca 500:-, en borste går på ca 500:-... boxen kostar 995:- & då får man med 3 borstar, ett puder, en primer, en veil & nått annat lite bronze-givande puder. Enkel matematik - även för en språklärare. ;)

Om ni, som jag, börjar få slut på ert ID-puder (det känns ju som att alla använder det numera) så kolla med er hudvårdssalong. Deras boxar är mycket bättre än vanliga affärer. Alla boxar jag har sett på exempelvis Åhlens har kommit "färdiga" med puder & allt. På Ego fick jag välja min nyans på pudret & om jag ville ha Matte eller vanligt puder (med ett litet kostnadstillägg för det matta pudret). Hur bra är inte det? För de färdiga boxarna kommer ju inte i så många olika versioner.

Hur som helst var min nyans, Medium Beige, slut. Så receptionisten gick för att fråga ägarinnan hur länge det skulle dröja innan de får in nytt. Marielle, ägarinnan, kom in i affären för att kolla själv & när hon ser mig rynkar hon näsan & säger

- Har du verkligen Medium Beige? Och är du nöjd med den nyansen?

Tydligen är det inte alls min nyans. Den ska vara mer för aseatiska hudtoner. Så tack Åhlens, där jag provade ut mitt första puder. Tydligen har jag använt fel nyans i 2-3 år. Inte för att jag har märkt någon skillnad. Mina sminknings-skills är inte så utvecklade.

Jag testade förresten hela kittet igår. Jag är inte jätteimponerad. Jag förväntade mig nog att primer & veil ska ge en markant förbättring till slutresultatet men jag märkte ingenting. Med veil-grejen sitter ju pudret dock bättre. Och deras egna borstar är oförskämt bra. Dessa har jag aldrig tittat två gånger på eftersom jag tycker att de har verkat så glesa. Ska man använda ID så rekommenderar jag dock deras borstar.

Ja ja, jag får väl titta på DVD:n som följer med. Kanske jag inte sminkade mig rätt. Nästa gång kanske blir bättre resultat - när nu det blir.

TACK SVERIGE

Vilken tur att man bor i Sverige. Mina 3 senaste sjukhusbesök har kostat noll kronor. Tack vare frikortet. Som om inte sjukvården är billig nog.

Jag är tacksam. Väldigt tacksam. Livet är ju nog orättvist då man förutom att vara dålig dessutom ska måsta lägga dyra pengar på det. Frikortet jämnar ut.

MINA NYA JEANS

Mina nya 800:- jeans. Skitsnygga.. Läderdetaljer på bakfickorna. Fast jag gruvar mig för att pröva dem efter att jag tvättat dem. Och jag gruvar mig för att sy upp dem.

En sak är dock säker. Jag ska hädanefter alltid handla byxor på Esprit. Deras modeller verkar sydda efter kvinnoformer, dvs de skär inte in i magen för att i sin tur skapa en ful figur (eller att de blir osköna).

FRISÖRBYTE

Jag klippte mig i fredags. Jag insåg att det är dags att byta frisör. Fasa! För hon är duktig, hon förstår mig & framför allt är hon ärlig (Dr House-style!). Hon sa:

- Du ska väl inte klippa lugg? Jag tycker du är så fin utan och du har ju inget att dölja.

Och med tanke på att hon alltid är brutal-ärlig kan jag inte göra annat än att dra slutsatsen att hon håller på att bli blind. För saker att dölja, det har jag massor.

UPP & NER

Mina prover är lite bättre, precis som jag förväntade mig, då jag slutat med linfröoljan. På måndag vill min läkare att jag ska ta prover igen. Jag tänker inte stressa som en galning från jobbet så det får bli tisdag tidigast. Förhoppningvis har de förbättrats ännu lite till dess.

Acnen på bröstet är också bättre (inte bra) men det lär dröja innan vanliga tröjor är aktuella. I ansiktet är mina förstorade talgkörtlar sämre. Jag vet inte varför. Byte av tvål? Kanske hjälpte linfröoljan eller zink-tabletterna jag tog? Eller blir det bara så ibland? Alternativ nr 2 känns iaf inte så skoj fr då är det som att välja mellan pest eller kolera.

Vårdcentralen lät lagom intresserade av att ge mig en läkartid för mina knölar. De skulle höra av sig om tid - Ett svar jag aldrig fått förr så jag antar att det inte är ett ärende de anser står högst på prio-listan.

Jag gillar dock min nya Dermalogica-tvål. Jag köpte både Medibac clensing gel & Precleanse-grejen. Den sistnämna har jag ingen åsikt om ännu. Den är bra men jag som har fet hy känner motstånd till att gnugga in ansiktet med olja. Oavsett känslan efteråt. Kanske också därför att mina talgkörtlar syns mindre då ansiktet är torrt. Att vara torr i ansiktet är ju däremot inte heller bra för huden.

(Byte av tvål & att mina talgkörtlar är större hänvisar inte till mitt byte från Vichy till Dermalogica-tvål utan mellan detta byte fick jag slut på Vichy samtidigt som Dermalogica var slut på lagret. Medan jag väntade på att D-tvålen skulle komma in till affären tog jag till min MD-tvål som stod hemma & "skräpade". MD & Priori har samma typ av konsistens på sina tvålar & de är inte för mig. Uch!!)

Vad mer? Förkylningen håller ett stadig grepp. Hostan ger inte med sig & det är jobbigt att andas. Jag har tillfälligt slopat träningen. (Ja, mamma jag har lyssnat på dig - tillfälligt om inte annat.) Ett avslappningsyoga-pass tänker jag unna mig så här på söndagsförmiddagen.

Dessutom har jag fått ögoninflammation. Inte en, ännu, så allvarlig form. Det svider & kliar lite i ögonen & det är lite gult klägg i ögonvrån efter duschen på morgonen. Jag såg hockeyn igår med glasögon, där sambon påpekade gång på gång hur överspänd jag såg ut, då den klara, vita isen gjorde illa ögonen. En kollega på jobbet hade ögoninflammation förra veckan, därav mitt tillstånd. Jag hoppas det läker av sig självt.

Just nu kan man alltså säga att det är lite upp & ner. Jobbigast är nog ändå deppigheten över huden, som vanligt.

 Idag ska jag göra mitt bästa för att tillfälligt jaga bort "the blues". Jag ska shoppa - eller mina intentioner är att slösa pengar. Mycket pengar! Och bästa sätt att göra det är ett besök på Esprit.

Där ryker min föresatts om att spara pengar denna månad. Fast jag är kanske för tuff mot mig själv... Jag har både betalat av studielånet (due November) & lagt undan till resekontot. Vanliga sparkontot får leva utan. Man lever bara en gång!?! Jag skulle kunna säga att nästa månad ska jag skärpa mig men jag är inte 100 på att det hjälper. Just nu håller jag på att acne-säkra min garderob. Yes, there is such a thing. Iaf för mig. Tröjor med höga kragar & sånt som inte smiter åt så huden ändå kan andas.

Jag har sett en kjol & ett par jeans på Esprit. Jeansen känns som ett måste med tanke på hur fina de var & att jag behöver byxor. Kjolen känns mer tveksam (lite kort & vad ska jag ha till?). Och den eviga frågan då det gäller köp av jeans - korvstoppning eller ej. Jag vet att det är bättre att ta en storlek som är snäppet för små men jag är så bekväm av mig.

Men först, ett yogapass!

SMÅ, MEN TREVLIGA HÄNDELSER

Idag förväntade jag mig antingen ett telefonsamtal från Herr Doktor eller ett brev från medicinmottagningen med besked om att de senaste proverna visade dåliga resultat. Då samtalet inte kom under dagen förväntade jag mig än mer att brevet skulle ligga & vänta innaför dörren.

Istället låg senaste nr av Allt om Resor där. Det skapar ju lite lycka. Även om samtalet eller brevet kan komma imorgon tänker jag iaf drömma mig bort till Karibien. Kanske borde jag jäkta till affären & hoppas att senaste nr av tidningen fortfarande finns att köpa. De hade Spanien-special i förra nr. Även om jag inte ska klaga så känns det roligare än detta nr:s Thailand-special.

Men drömma sig bort, oavsett var, är alltid bättre än dåliga nyheter så here we go...

ONT ONT ONT

I magen!

Jag säger bara, får jag mens igen, trots att jag vet att det är omöjligt, så ska jag finna ett sätt att straffa min egen kropp på något sadistiskt sätt utan att göra illa mig själv.

Jag tror jag skriker!

SKRIKER!!

HELHETSBILD

Jag önskar att sjukvården kunde innefatta någon typ av helhetsbild. Blir man inte galen av alla instanser?

Senaste 3 månaderna har jag varit kontakt med 2 sjukhus, 1 vårdcentral, 4 läkare, 8 sköterskor. Och icke klokare har jag blivit. Snarare tvärt om.

Det finns ingen som helst helhetsbild. Bara specialister på var sitt område. Och en helhetsbild behöver jag mer än någonsin.

Bara på medicinmottagningen har jag varit i kontakt med 3 olika läkare. Olika varje gång. Jag förstår att människor måste få ha semester men jag vet också av erfarenhet att jag alltid får tala med olika läkare varje gång. Även om de alternerar mellan 3-4 läkare skapar det frustration & jag hinner inte få förtroende eller kontakt med dem.

När jag var & tog prover i torsdags frågade receptionssköterskan:

- Vem är din läkare?

Jag började räkna upp dem jag varit i kontakt med & jag fick olika respons varje gång jag nämnde namnen. Typ "då ska jag kika här" "då ska jag kika där".

Ja men alltså visst förstår ni att det känns lite rörigt & lite instabilt?

HEJ 2011!

Jag har verkligen inte saknat dig. Faktum är att jag hoppades slippa dig resten av mitt liv.

Det började för 3 veckor sedan, precis i skolstarten. Stress tänkte jag, då de första finnarna dök upp på bröstet, men sanningen är att det enda som stressat mig senaste tiden är just min hud = acneutbrottet på bröstet. Just nu verkar det sprida sig ner mot magen, lite på ryggen & halsen.

Hormoner tänkte jag sedan. Men den tiden är också passerad.

Så, något är helt klart fel. Dåliga provsvar, dålig hud. Det känns inte bra alls.

Det enda jag ens kan misstänka är den hälskost jag sista tiden ätit.

Tänk att jag ska ha så dåligt minne. Kanske tur att jag har en blogg numera. Därför, note to self - ät inte omega 3 eller omega 6. Sant eller ej men jag vill dra mig till minnes både acne & dåliga provsvar sist jag åt omega 6. Denna gång gäller det omega 3 så kanske det har samma effekt?

För andra bra, för mig dåligt. Kanske!

Nu ska jag lära mig, en gång för alla. Jag bannlyser därför all hälskost. Och bjuder in tröttheten istället. Förhoppningsvis bättre hy & bättre provsvar som följd. Kanske!?

Låt det vara så enkelt för just nu gör en kram ont. :(

SYNDIG HELG

Efter en syndig helg jobbar jag nu på att vara nyttig igen. Inget socker! Iaf inte i godisform.

I lördags blev det en liten moussehallonefterrätt på Matfesten i Ske-å för att senare på kvällen äta några chokladgodisar.

I söndags blev det en bulle (vilket jag tycker var det riktigt syndiga) följt av ett biobesök med coca cola på kvällen.

Och de dåliga nyheterna var...

...trumvirvel...

dåliga provsvar naturligtvis.

Nya prover vill Herr Doktor ha helst denna vecka. Pronto helst men då jag ifrågasätter allt, & inte har tid att ta dessa nu nu NU, undrar jag om det inte borde vänta några dagar. Ge kroppen åtminstone några dagar att justera. Men så kanske det inte funkar.

Hursomhelts, vips så låg stressnivån på nya höjder.

LÄKARE RINGER ALDRIG TVÅ GÅNGER

I fredags hade jag ett missat samtal på mobilen. Hemligt nummer. Två dagar efter provtagning & 1 dag efter biopsin.

De ringer aldrig för att meddela goda nyheter. Och läkare ringer aldrig 2 gånger. Det gör mig tokig. Jag är lärare & jag kommer aldrig att ha med mig mobilen in i klassrummet för jag ska föregå med gott exempel. Jag har ofta lektion till klockan 16 & mina läkare ringer alltid innan klockan 16.

Ergo - jag missat alltid deras samtal & det är jättejobbigt att se ett missat hemligt-nummer-samtal. För i mitt fall innebär det alltid dåliga nyheter. Som vanligt hade jag det på känn. Men det är lika tufft ändå. Speciellt då det är fredagkväll & jag måste vänta till på måndag innan jag kan få veta vad det gäller. 

"BIOPSIBILD"

Jag brukar inte lägga ut bilder på mig själv på mina bloggar för jag har verkligen inget behov av att synas. Men jag lägger ut den här ändå. Jag vill visa hur litet snitt som läggs då man gör en biopsi. Det ligger alltså vi nedersta delen av revbenen.

Med det vill jag visa hur lite man behöver oroa sig inför en biopsi.

BÄST HITTILLS

Gårdagens biopsi gick förvånandsvärt bra. Trevliga sköterskor, ok läkare, minimalt med smärta, snabbt över & eget rum med tv på UVA.

Så här bra blir det nog aldrig mer så jag passade på att njuta - om man nu ska använda det ordet i det sammanhanget.

Ont gjorde det förstås när läkaren bedövade området kring levern. Men inte så farligt. Och ont gjorde det då läkaren snittade huden på magen för att kunna föra in sprutan. Det ska väl egentligen inte göra ont men vid varje biopsi gör det ändå det. För bedövningar att verka tar visst tid på mig.

Största överraskningen var faktiskt själva vävnadsprovet. Alla i rummet (jag, 2 sköterskor & läkaren) väntade på att bedövningen skulle verka & helt plötsligt hör jag ett litet pick-ljud. Jag & sköterskorna vänder oss mot läkaren som beslutat sig för att nu ska det ske.

- Det fanns ju inget att vänta på längre. sa han.

Och så var det gjort. Sköterskorna var lika förvånade som jag. Jag var grymt imponerad för jag fick inte ens ont i skuldran, som jag alltid får. Jag sa till läkaren skämtsamt att han var bäst hittills för att jag slapp det onda.

- Ja. det gäller att få "rätt läkare". svarade han.   

På UVA var det fullt så jag fick ett eget litet rum. Inget lyxigt utan mer som en stor skrubb men med TV. Och de släckte lamporna & jag fick en liten läslampa. Fantastiskt! Jag var nog dessutom friskaste människan på plats så det var inte riktigt rättvist.

Sköterskan erbjöd fika när jag fick klartecken att åka hem men jag fikar hellre hemma än där så jag avböjde. Hon rynkade på näsan & såg skeptiskt på mig då jag sa att jag tar mig hem med cykel, trots att jag sa att jag hade nära & skulle cykla försiktigt. Jag vet inte varför - cykla är ju inte direkt som att ta en lätt joggintur hem. Man glider ju mest. Ja, jag älskar att cykla!! :)

Biopsin gick i stort toppen. Verkligen bäst hittills. Inget alls att oroa sig för - förutom provsvaren då.

MORGONDAGEN STUNDAR

Nu är prover tagna inför morgondagens biopsi. Eftersom jag vet att jag har blod som koagulerar lite sämre plus att jag just har varit förkyld så håller jag tummarna för att det inte ska sätta käppar i hjulet för morgondagens biopsi. Det skulle ju vara nedrigt om jag tagit ledigt från jobbet (jag tror alla lärare vet hur jobbigt det är att fixa med chef, kollegor & elever då man måste vara ledig) & stressat som en galning idag (& gett eleverna ledig) för att hinna till provtagningen, som måste ske 24 timmar innan biopsin.

Jag vill göra bort det!

Som en positiv utveckling kan jag berätta att numera behöver man bara fasta (mat & dryck) i 4 timmar innan biopsin. Hurra! Och när man tar prover slipper man det tråkiga blödningsprovet, som för övrigt ger, ursäkta gav, ärr är borttaget & utbytt mot ett blodprovsrör. Utvecklingen går framåt.

Som en negativ utveckling denna vecka så var jag tvungen att vara hemma från jobbet i måndags pga hosta, vilket i sin tur gjorde att jag avbokade tisdagens klipptid & ombokade den till om 2 veckor.

Slutligen vore det bra om ni håller tummarna för att denna fortfarande hemska hosta ger med sig till imorgon. Det vore bra att inte skaka av hosta då jag ligger ner och läkaren använder storsprutan.

FULLPROPPAD VECKA

Den kommer att innebära en hel del ont & jobbigt men också en hel del kul.

• Klippning på tisdag. Det var visst ett halvår sedan sist. (Ja, jag misshandlar visst mitt hår.)
• Provtagning på onsdag. Jag kommer att måsta avsluta både arbetsdag & lektion med elever tidigare.
• Biopsi på torsdag. Arbetet får stå tillbaka även här. Jag måste nog dra mig mot lassa vid 12-tiden. Och hungrig som en galning, kommer jag att vara.
• Till helgen ska jag på Matfesten. Ja, om sanningen ska fram så planerar jag ett besök redan på torsdag kväll men det är kanske att vara aningen optimistisk?

I övrigt?

• Hostig som aldrig förr. Jag ska till jobbet imorgon men om hostan inte har gett med sig (1 hostning/minut) så kommer jag inte att kunna ha mina 2 lektionspass på eftermiddagen. Stört omöjligt att prata & hosta samtidigt. Det är inga små harklingar direkt, utan det handlar om avgrundshostningar.
• Godisstatus förra veckan var 20 gram 70% Valhrona +15 gram ljus ekologisk päronchoklad med kardemumma. Denna vecka - 2 Noblessekakor. Men för att erkänna alla synder så har en hel del frukt/torkad frukt slunkit ner. Det kan jag dra ner på, iaf lite.
• Hud-status 1: Psykiskt - mer loco än förr. Fysiskt - acnen har tokblossat upp. Både på bröstet & i ansiktet. Ansiktet? Brukar aldrig hända. Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända & varför. Är det linfröoljan eller zinktabletterna - fast det ska ju vara bra för huden. Den nyttiga kosten, typ någon utrensningsfas? Fast den borde redan vara över. Jag är ju inne på tredje veckan. Jag är också mindre stressad än vad jag var under hela sommaren. Och så slutligen hormonerna? Det är ju den tiden i månaden - den normala denna gång. Men det brukar inte visa sig så här. Och speciellt inte i ansiktet.
• Hud-status 2:: Psykiskt - galnare än så här kan jag nog inte bli. Av dygnets 24 timmar (på helgen) googlar jag typ 12 av dessa om förstorade talgkörtlar. Var länge inne på nått laseralternativ. Men det verkar ju finnas så mycket nackdelar. Eller det finns faktiskt nackdelar med allt. Nu är jag mer inne på diatermi. Där finns det nackdelar också. Men sjukt nog hittar jag inga ställen vare sig i Skellefteå, Umeå eller Luleå som gör detta. Tänk vad enkelt om det fanns en läkare man kunde tala med & diskutera alternativ. Eller någon som visste om seriösa ställen som kunde hjälpa. Iställer sitter jag här & suger på karamellen att 10-16% av de som äter immunosuppressiva läkemedel under en längre tid kan drabbas av detta.

Ja, galen som sagt. Men Matfesten hör ni. Det är ju alltid nått. Om inte huddepressionen sätter P för viljan att vara ute bland folk.

Förresten! Sova ser jag fram emot. Hostan borde ge med sig någon gång denna vecka. Då ska jag SOVA. Och träna.

FY *** SÅ ***** LESS JAG BLIR

Verkligen!

1. Allting måste gå genom VC (fastän jag redan egentligen har gjort det en gång men när jag träffar en specialist har jag två ärenden & han inte förstod sig på just detta - varpå jag tänker men då är det väl nått som forsvinner av sig självt)
2. Ringer ej VC på sommaren för då har de inga tider.
3. Ringer på hösten. "Nej, vi öppnar först om 2 veckor. Ring då."
4. Ringer 2 veckor senare. "Nej, vi har fortfarande inga läkare. Vänta två veckor till & ring.

... Jag blir lite bitter då jag vet att sedan måste jag ändå vänta först på att få tiden i fråga där & sedan minst 3 månader till innan jag får komma till specialist.

HELGEN

Vilken utdragen förkylning. Först hosta i 2 veckor, varpå vecka 2 innebar lite nattsömn, vecka 3 superont i halsen 1 dag. Och nu ingen luft & fortsatt dålig nattsömn.

Jag vägrar värktabletter men nån halstablett har slunkit ner. Mest för att rösten ska hålla under lektionstimmar. Nässpray däremot var jag tvungen att köra igår kväll plus nu. Jag har nog svårt att få sova som det är.

Vi hade ju tänkt gå & se Expendables 2 men vi får nog lägga det på is tills hostan ger med sig. Senaste åren får jag alltig grym hosta. Alltså den här dubbelvikt - jag håller på att antingen kissa på mig eller jag kommer att kikna typen. Jag förstår inte, för det verkar bara hända mig.

Första "riktiga" veckan på jobbet har varit ok. Jag & arbetsrumskollegan diskuterade finita & infinita verb idag & till min glädje kunde jag bidra till samtalet. Jag har alltså inte glömt allt jag lärde mig på under utbildningen. Eleverna är tysta, snälla & arbetssamma hittills. Jag hoppas att det håller i sig. Stressnivån är under kontroll. Faktiskt mer än ok.

Helgen kommer nog att innebära vila. Jättetråkigt. Fast jag kanske hinner läsa min bok. Äntligen.

LITE LÄTT DEPRIMERAD

Är min senaste hobbydiagnos.

När man är sjuk är man ganska ensam. Inte "ensam, ensam" men ensam i sin sjukdom. Jag vet inte om jag kan göra mig mer förstådd än så men jag hoppas att iaf andra människor med sjukdomar förstår vad jag menar. För naturligtvis finns ju släkt & vänner runtomkring men när det gäller din sjukdom är du ensam. En förfärlig liknelse är väl döden, du behöver inte dö ensam men du kan ändå inte ta någon annan med dig. Typ!

Man är ensam i att fixa & ordna & i viss mån härda ut. För så är det när man är vuxen. Bit ihop bara.

Och jag är bara så trött på allt. Trött på att inte ta huvudvärkstabletter, trött på att måsta pussla med schema, chef & kollegor för att hinna ta prover & fara på läkarbesök, trött på att inte få dricka ett gott glas vin på fredagskvällen, trött på det dåliga samvetet om jag tar Kan Jang då jag är sjuk, trött på finnar som gör ont & är fula, trött på lysande ytliga blodkärl & alla taffliga försök att sminka över dem, trött på lägga pengar på läkare, trött på att måsta klä mig efter hur mycket finnar jag har på bröstet eller halsen, trött på att ha mens 2 gånger i månaden, trött på att det inte finns läkare som kan behandla hela min sjukdom utan att det ska punktbehandlas, trött på att hitta nya biverkningar hela tiden, trött på att inte slarva med träningen för att det kanske är extra bra för en sån som mig, trött på att vara trött, trött på att äta ekologiskt & på så sätt inte utsätta min lever för onödiga gifter, himla trött på att ju nyttigare jag är desto sämre verkar jag bli, trött på att tänka på det ALL THE TIME, trött på mina gul-vita prickar i face:et som bara växer & förökar sig, trött på en hel del andra saker som jag inte kan komma på nu.

När jag slutligen tänker på att det här är det jag tänker på hela tiden så blir livet faktiskt ganska jobbigt. Jag kanske skulle sluta tänka på det då, tänker förmodligen ni men det går inte. Jag blir ju ständigt påmind. Äta bör man annars dör man...handling lika så, träning ska passas in, trötthet är konstant, speglar går att undvika men det blir någon mani när saker växer i ansiktet, det svider, kliar eller gör ont av finnar på bröstet, läkarbesök ska passas in & hållas, ont i huvudet gör det ganska ofta, människor runt om kring dricker alkohol, osv. Det påverkar hela tiden!

Så vad gör man, fake it eller är du brutal-ärlig. För det mesta tror jag att man låtsas som det regnar. Inte bara för andra utan mest för sig själv för det är så man orkar. Och som vanligt så vet jag att man inte ska klaga då människor svälter eller dör i cancer.

Nej, ge mig något att kämpa mot, för det klarar jag av. Inte det här som enbart är en nedåtgående progression där man ska vara tacksam varje gång man nästan ligger inom gränsvärdena eller då läkaren säger att vi låter bli att höja medicindosen trots att man jobbat som ett djur för att bli frisk, frisk, friskare eller iaf inte bli sämre och om inte annat så åtminstone att slippa biverkningar! Biverkningar som för övrigt endast läkare som har många arbetsår på nacken vill gå med på att de är just det. (Tack, för övrigt, du överläkare på gyn som inte hade så mycket people skills eller datorkunskap men åtminstone kunde ett & annat om ditt område & som lärde mig mycket om min sjukdom & om gynekologi för den delen.)

Dagens inlägg blev långt. Mest för att jag vet inte hur jag ska avsluta. Jag tror att jag håller på att gå från en måttlig depression in i ett härligt men läskigt obrytt state of mind. Så jag har nog varit lite osocial på sistone & jag kommer nog att vara det ett tag till men det brukar ju ordna sig, på ett eller annat sätt.

Där har ni brutal-ärligheten, varsågoda! 

Och så var man förkyld igen.

Förbannat!

Jag skulle mörda för en alvedon.

Jag läste tidigare idag att när man känner smärta aktiveras den mera kreativa hjärnhalvan. Förmodligen för att slippa analysera ihjäl sjukdomen, tänker jag. Det gör ju ondare då. Överlevnadsinstinkt!

Boken förklarade bättre. Min hjärna funkar varken till att förklara eller till att överleva.

DERMALOGICA

Sitter & skriver en önskelista på Dermalogica-produkter!

Snart är min ansiktstvål slut & jag är sugen på att testa Dermalgicas MediBac Clearing Skin Wash. Dermalogica har även en Pre Cleanser - dvs något man ska använda före tvålen som ska förbereda för ansiktsrengöringen. Jätte-ren ska man visst bli.

Och så är jag sugen på att byta från mitt ID mineralpuder till en foundation. Jag tycker att min hud börjar klia ibland av pudret. Hur bra det än är så är det ju faktiskt ändå stenar på huden (antar jag). Ibland känns det som att det nöter mot huden - varpå det kliar. Mineralpuder ska visserligen vara bättre än foundation för acnehy men nu har jag levt hela sommaren utan puder (förutom lite på ytliga blodkärlen förståss) & jag är inte sugen på att börja om igen. Och så känner jag att jag vill ha lite mer täckning än vad jag tycker att puder ger - eller puder & foundation täcker liksom på olika sätt.

Jag köpte nyss en solskyddsfaktor från Dermalogica. Den är bra, men inte perfekt. Nu ser jag att det faktiskt finns ett solskydd i MediBac-serien. Surt! Den vill jag ju ha. Verkar dock ej som att Sverige säljer den. :( Än!

Men då är det samma med underlagskrämen. Kan inte Dermalogica fixa en i MediBAc-serien? Det skulle jag mest av allt vilja ha. Och när jag ändå är igång. Kan inte Åhlens börja sälja Dermalogica (ja, jag vet att de vill att hudvårdsspecialister ska sälja deras produkter, men ändå). Det skulle vara enklare & billigare då Åhlens oftare rabatterar & man kan samla poäng.

Och jag som borde spara pengar. Nästa månad kanske? Då ska jag ändå klippa mig. Det var 5-6 månader sedan sist. Tur att mitt hår är snällt. En sak jag inte behöver lägga min slantar på.

INTE OVÄNTAT

Brev från min läkare kom för någon vecka sedan. Eller hon var visst på semester så en annan läkare skickade brev till mig. Naturligtvis måste mina vit-gula ansiktsprickar gå via vårdcentralen. Good luck att få komma till en hudspecialist. Ännu mera good luck att få någon av dem att bry sig. Och inte en snowball's chance att det ska gå att hitta någon som sedan kan hjälpa.

Jag har naturligtvis redan ringt vc men de tar bara akutärenden. Kanske kan jag få ställa mig på väntelista nästa torsdag, annars blir det måndag efter det.

Men som sagt spela roll. What difference will it make!

CENSUR

Jag måste få återgå till ett kärt gammalt ämne. Nämligen det här med censur. Min tanke då jag startade denna blogg var ju att hålla den anonym. Inte för att jag skriver hemlisar men av den enkla anledningen att slippa censurera mina tankar.

För det gör vi väl alla? Vi tänker en sak men säger en annan. Inte så att det stick i stäv men ni vet vita lögner för att förmildra, inte oroa eller inte vara taskig. Ibland inte ens en lögn utan man bara väljer sin ord bättre än det man egentligen tänker.

Det är ju stor skillnad på att picka på dörren eller banka.

Och jag är lite besviken på mig själv som ofta pickar istället för att banka. Så jag får väl försöka ta i med näven lite mer. Och så får ni som känner mig inte bry er så mycket.

Hm, lättare sagt än gjort. Epic fail typ!

1+1=1

"Ja, jag är inte så insatt i detta men njae det är nog inte så noga. Du kan nog slå ihop de båda gångerna till en gång."

Jag gillar när det inte är så noga. Jag är så nipprig själv & noga med allting så det är skönt att få tillåtelse att slarva lite. Så provtagning 1 gång enbart & inte förrän i slutet av månaden.

ÖVERRASKNING

Kan jag bara få säga att jag ibland ogillar min kropp. Vaknade upp till mens & ont i magen idag. Överraskning! Och nej, jag ska inte ha mens nu. Inte förrän om 20 dagar typ. Jag önskar därför ett återköp efter sisådär en 34 år - det är än igen konstaterat att det är ett måndagsexemplar jag har fått.

Det förklarar iaf alla finnar som poppat upp senaste dagarna.

Men ont ska med ont fördrivas så nu ett grymt träningspass på hemska träningscykeln. Jag cyklar bara 25 minuter men sist då jag steg av var jag tom svettig på underarmarna. PUH! Sist fick jag oxå dras med en hemsk huvuvärk efteråt så idag ska jag tanka ordentligt med vatten både före & efter passet.

PROVTAGNING X 2

Idag ska jag ringa till medicinmottagningen. Jag har fått instruktioner att ta prover vecka 33. Bara någon vecka senare måste jag ta prover igen inför biopsin. Onödigt tycker jag! Jag hoppas kunna slå ihop dessa två tillfällena även om proverna bara delvis är likadana. Smärta, tid & pengar ska man inte slösa med så jag hoppas de tycker att det är ok.

BANANCRAVINGS

Det måste vara något fel på mig. Jag måste ha en brist av något slag. Just nu är allt jag kan tänka på BANANER! Mmmmmm!

Jag har tidigare bara upplevt liknande då det gäller ägg & mjölk. Inte samtidigt men en sommar var det ägg. En vinter var det mjölk. Och nu då bananer.

Det kunde inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle. Just nu försöker jag dra ner på det onyttiga. Mindre socker & lite mindre kolhydrater. Och ja, jag vet bananer är väl bägge av dessa saker men åtminstone i en nyttigare form plus att det tillkommer bonus a la vitaminer.

Så just nu tänker jag fortsätta mumsa loss på bananer. Au naturell, i fil med musli, delade med en sked - precis som när jag var lite & just nu funderar jag på om det inte finns några goda banankakor att baka. En sak är i alla fall säker - det blir bananasplit eller marängswiss till efterrätt denna helg. Sambon kommer att bli överlycklig.

SNART BIOPSI-DAGS IGEN

Sjukvården jobbar snabbt vad gäller vissa saker. Jag tänkte, när min läkare sa att jag skulle göra en ny biopsi till höst, att det nog skulle bli i oktober tidigast. Det blir i slutet av denna månad.

Fasta bläää!
Ont usch!
Tråkigt!
Ledig från jobbet 1/2-dag hurra!

Men framför allt - varför just när det är Matfesten? Jag ogillar! Jag kan ju leva på hoppet & tro att jag ska kunna gå dit senare på kvällen men jag vet att jag brukar ha ganska ont i axeln så det lär nog ej bli av. Jag får helt enkelt se till att ta igen det de andra kvällarna. Det ska nog gå bra för jag är bra på att äta. Igår kom t.ex sambon in i köket & frågade om jag hade mask i magen. Han tycker att jag äter mycket.

SEMESTERN ÖVER?

Med en knapp vecka kvar av min semester börjar det kännas så. Fine by me, då min semester inte har varit den bästa. Den sämsta på ja... har den varit värre någon gång? Så jag ser ganska mycket fram emot jobbet där jag kan vila upp mig med lite normal vardagsstress. :)

Med det sagt ska jag börja engagera mig lite i bloggen igen. Det var inte tänkt att semestern skulle påverka även denna, men så bidde det uppenbarligen.

Bara för att semestern har varit dåligt betyder det inte att det har funnits bra stunder. Jag kommer att se tillbaka på Göteborgsresan t.ex. Pappa & jag jobbade i trädgården i stugan. Eller han jobbade & jag halvhjälpte till & tyckte en massa. Namnceremonin för systerdottern Doris. Jag provade springa 5 kilometer, för första gången, & lyckades såklart. Att jag sedan fick reda på jag sprang nästan 6 km var grädden på moset. Jag köpte en kaffemaskin. Löjligt att bli lycklig över en sak, speciellt då jag inte dricker jättemycket kaffe men en god kopp kaffe kan åtminstone sägas gör en glad.

Jag bjuder på en bild för att summera sommaren. Den är från Göteborg, Universeum, & jag tycker att den passar bra för att summera sommaren. Och jag har känt mig snurrig denna sommaren, precis som i rymden.

 

MULTIPLYING

Hur stora tror ni chanserna är att en remiss dimper ner i brevlådan idag? Jag skulle så vilja veta när jag ska få komma till Umeå för att få höra mer om mina förstorade talgkörtlar. Jag har blivit väldigt besatt av ämnet & basically så verkar det ju inte finnas något att göra åt saken men jag vägrar, VÄGRAR! gå med på det. Min sjukdom har redan förstört nog mycket för att det här ska bli ännu av dessa saker!

NY LÄKARE

En tjej denna gång. Hon "kändes" jättebra. Lugn & lyhörd & hon tog mig på allvar. Hon summerade besöket: 1. Allt är ok men ALAT-värderna är aningens förhöjda. (Eller var det ASAT?) 2. Nytt recept finns på apoteket. 3. Ny provtagning i augusti. 4. Leverbiopsi till hösten. (Det var visst 4 år sedan sist.) 5. Hon skickar remiss till hudkliniken i Umeå åt mig.

STYCKEINDELNING

Alltså JAG kan det här med styckeindelning. Nya blogger verkar inte hålla med. Jag förstår ingenting men hoppas ni begriper desto mer.

SEBACEOUS HYPERPLASIA

Visst har jag tidigare skrivit att jag har alla problem möjliga då det gäller min hud. Det visar sig stämma bättre än jag trodde. Jag har länge haft vita/gula knölar, främst i pannan men även resten av ansiktet. Har länge trott att det är någon form av igenväxta porer, vilket i sig verkar krångligt att ta bort, men ack nej så bra kan det ju naturligtvis inte vara. Idag är jag helt överygad om att jag vet vad det är. Sebaceous hyperplasia! Som jag förstår obotbart. Det finns vissa saker att göra för att ta bort detta men jag är helt säker på att de inte existerar i den lilla staden där jag bor. Inget av sätten att ta bort dessa verkar funka speciellt bra heller - typ laser, bränna, frysa, osv. Risken för ärr verkar överhängande. Vissa hokus pokus-sidor förespråkar a-vitaminsyra men let's face it - det finns alltid klåpare som vill tjäna pengar. Sjukdomen i sig verkar vara rätt ovanlig. Ärftliga faktorer verkar spela in, men mig veterligen så har ingen i släkten detta problem. Andra orsaker kan vara dåligt immunsförsvar & ett långvarig intag av den typen av medicin jag äter. Det låter mycket troligt. Jag ska tala med min läkare om detta på onsdag men vad kan hon göra? Jag har redan frågat läkare & hudterapeuter om detta 6 de har inte ens kunnat säga vad detta är. Kan man ge upp? (Och om någon googlar & tycker att jag är gnällig - jag har fler än 10 st. Much much more! Dock ej ännu jättestora.)

LÄKARBESÖK

Då var det dags igen. Prover är tagna så jag hoppas att de visar att allt är ok. Jag har varit lite trött på sistone så vi får se.

Jag har en ny läkare igen & jag hoppas att det ska kännas som en bra & givande kontakt med vården.

På onsdag smäller det!

ALS

För snart ett år sedan gick min farbror bort. ALS var sjukdomen. Han var i femtioårsåldern. Alldeles för ung. Han var lyckligt gift. 2 barn. Orättvist! Grymt!

Hans dotter, min kusin, har startat en blogg. Den handlar om tankar & känslor kring detta. Om hennes upplevelse helt enkelt & den finns i min blogglista samt här:

http://elinrebeckalarsson.blogspot.se/

Det finns inte ett ord för att beskriva vad jag känner då jag läser bloggen. Intressant låter för positivt. Sorg låter för negativt. Så jag nöjer mig med att skriva att den berör. Och om Elin någonsin läser detta så hoppas jag att hon inte tar det jag skriver härnäst fel, men jag hoppas att min pappa aldrig läser hennes blogg. För hennes pappa, var min pappas lillebror och lillebröder eller systrar vill man kunna beskydda från både fysisk & psykisk skada. Så för min pappa att läsa om farbror Bosses sista år, även om det är från någon annans perspektiv, skulle vara alldeles för smärtsamt.

HM?

Jag inser just att min superhjälteegenskap endast kan innebära nytta för min chef & känner att jag ogillar det. Därför tar jag 2 minuter av min arbetstid till att skriva detta inlägg. Jag vet dock ej om det räknas då jag var på jobbet en halvtimme innan jag började.

SUPERHJÄLTEEGENSKAP

Jag vågar nu med säkerhet påstå att den är tillbaka, min superhjälte-egenskap! Ironiskt nog så är den "att jag aldrig blir sjuk" (vilket jag ju egentligen alltid är). Men ni förstår nog vad jag menar. Åtminstone 3 förkylningar senaste 2 månaderna har jag lyckats undslippa. Dessa har då befunnits i min omedelbara närhet. Så tack kroppen! Du är bra ibland!!

HEMLÄXA

Här följer ett icke AIH-relaterat inlägg, men det handlar om allmänt välmående.

Jag har både scolios & bröstrygg. Det har jag haft sedan jag var liten. Jag har däremot aldrig haft problem med ryggen. Senaste åren har jag börjat känna av den. Jag har därför tiggt till mig en ny stol på jobbet (TACK Janne du är så BÄST), börjat träna mer rygg samt idag varit på besök hos en sjukgymnast.

Jag sökte hjälp för att bäckenet är snett, jag har ont på ett specifikt ställe på ryggraden vilket känns då jag lyfter eller ligger samt att jag har jobbigt med fötterna.

Svaret jag fick var att människor med min rygg får ofta ont - förr eller senare. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag har blivit gammal. Plötsligt kändes det så. Men va fasiken, pappa springer ju Stockholm Maraton & kan "gubben" då ska väl jag kunna träna mig till lite bättre rygg.

De flesta människor är visst sneda, typ som att jag får problem med mitt bäcken beror på att ena benet är 1 cm kortare än det andra. Ett eventuellt inlägg eller en skosula kan lösa problemet - kanske. Hur mycket man än sliter till det så att mitt bäcken är rakt kommer det ändå att återgå till sin sneda form.

När vi talade om mina fötter var sjukgymnastens bästa teori att det onda då jag springer kan bero på att jag är just sned & att ena foten får utstå mer tryck än den andra - därav det onda.

Hur som än haver så fick jag ett träningsprogram med många tips. Alla involverar en balansboll. Sjukgymnaster verkar digga balansbollar. Me not so much. För icke aggressiv träning. Men jag ska vara en duktig elev & plugga ordenligt. Tenta kommer om 3 veckor då han ringer för att kolla resultatet.

Och visst ja, sjukgymnasten tycker att Jennifer Aniston är snygg. Riktigt snygg! (Why do people keep telling me these things?)

FÖRPESTAR MITT LIV

Hej hopp! Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Jag har varit upptagen med mitt hatobjekt. Till ingen nytta - eller jo dyrt & smärtsamt men utan resultat eller snarare försämrade resultat! Jag är ganska handlingskraftig. Jag försöker göra det bästa av situationen men vad jag än gör, gör det värre. Och det gör mig... tja nått. Jag kan inte sätta ord på det. Att sedan vara handlingskraftig i kombination med oförmågan att kunna ge upp är ingen bra kombo. För tillfället måste jag dock erkänna mig besegrad. Jag har gjort det jag har kunnat, detta årets första halva, men till hösten/vintern ska jag ta nya tag. Även om jag har föga hopp om att kunna göra något åt min hud så ligger ju en liten vinst i att i alla fall försöka. Och för att jag inte ska bli helt knäckt måste jag sluta med detta & leva livet istället. Till hösten/vintern funderar jag så på att försöka ta bort lite ytliga blodkärl med hjälp av IPL-laser. Jag har testat det (& andra metoder) en gång förr men jag vill minnas att resultatet var magert, det var dyrt & det gjorde fruktansvärt ont. Jag vill minnas att det gjorde så ont att jag tänkte att det här är inte värt det. Men jag kan ju hoppas på att tekniken har gått framåt (vilket jag har för mig att den ej har) eller att min hud har förändrats & blivit mer mottaglig (vilket alla resultat tyder på att den inte har). Ja ja, smink i sommar iaf. Då var det spikat.

När hjälp kommer från oväntade håll

Igår kom hopplösheten över mig. Ibland vet jag inte var den kommer ifrån utan den bara dyker upp & biter sig fast. Den här gången gällde det jobbet. LESS LESS LESS!

Typ inget jag gör spelar någon roll - Ingen lyssnar - Ingen lär sig något - Vad håller jag på med - Var är den svenska skolan på väg - Det ger ju ändå inget - Meningslöst - Hopplöst - Jag drar ett täcke över mig - Kanske bara trött...

När jag sedan kom ur duschen igår var det något slags Fråga Olle på tv. Det var ett inslag från ett sexkonvent (eller vad det kan heta?). Reportern intervjuade en ung man som sålde analblekningskräm och precis där & då insåg jag, att hur hopplöst mitt jobb ibland kan kännas och även om det inte alltid känns som att jag gör framsteg så kan mitt jobb aldrig vara så meningslöst som det måste vara för den mannen. Och ursäkta alla som har valt eller råkat bli försäljare av denna kräm, för ni behöver inte hålla med, men jag tycker faktiskt att det måste vara ett av de minst viktiga jobben som finns.

För att inte tala om hur ett jobb som det måste påverka privatlivet. En av de vanligaste frågorna då man lär känna nya människor kretsar ju kring jobb. Mannen i fråga hävdade dock att han både hade flickvän & att denne gillade "hans" kräm. Tur att det finns någon för alla, tänkte jag.

Hur som helst så har denne man funnits i mina tankar idag. Och det här har varit en bra dag. Kanske för att det bara var/blev det men jag tror också att ens egen inställning kan påverka.

Det är dock lustigt hur hjälp ibland kommer från det håll man absolut minst förväntar sig - i mitt fall från en man som säljer analblekningskräm i ett helt annat land. Tack för det mannen, tack! Du har fått mitt liv att kännas lite bättre. Paradoxalt måste jag på så sätt också erkänna att den mannen har fyllt en viktig funktion i mitt liv.

VALBORGS

Chips, Clausthaler alkoholfri öl & Ghost Hunters på tv. Jag sitter skönt i soffan och googlar reda på snygga trädgårdsgrejer och jag hittar saker jag inte visste att jag behövde.

Sambon med kompis har gått ner i allrummet för att umgås med sambons lillebror med tillhörande vänner. De bromsdricker öl för att spä ut Amaronevinet samtidigt som de hänger med 20-någonting människor.

Nej nej ok, riktigt så illa är det inte! Men erkänn att jag har det bäst. ;) Jag har det lugnt & skönt & imorgon kommer jag att må som jag förtjänar - ett yttrande som förhoppningsvis inte föranleder matförgiftning eller hemsk olycka.

SPIKMATTA VS ALVEDON

Nedan följer ett otroligt vetenskaplig inlägg från en extremt trött person!! Imorse vaknade jag 5.30 med ont i magen. Väckarklockan stod på 6.30 & det tar ca 30 minuter innan smärtstillande börjar börjar ge effekt för mig. Så jag testade spikmattan istället. Och den vann lätt. Det blir ingen guldmedalj för jag kunde inte somna medan jag låg på den men efter 15 minuter kunde jag rulla av & somna om. Så vid menssmärtor lägg dig på magen på spikmattan ett tag. :) Däremot vet jag inte hur det funkar men för mig började det göra ont på ett annat sätt & det var nog vad som magiskt fick mitt magont att försvinna. Kroppen fick fokusera på det ett tag... eller nått!

BALLS

Ni vet det här med att aldrig skjuta upp saker. Mmm, det gör jag jämnt. Speciellt sånt som jag inte känner att de tillför något - vilket jag faktiskt tycker är otroligt klokt.

Men nu håller tiden på att ta slut. Jag har skjutit upp ett, vad som ska vara, årligt läkarbesök i typ 2-3 år nu. Och hörni - jag är uppenbarligen vare sig friskare eller sjukare sedan sist så what't the big deal.

Remissen lär dimpa ner i brevlådan snart. Och då gäller det att hitta tid för en provtagning & ett läkarbeök. Det förstnämna kan jag förstå men inte det sista. Suck, pust & stön!

Peppa för:
Hur mår du?
Då ska jag klämma på din mage.
Jag ser att du varit på vc för ...
Några frågor?

Inte! Because life is too short!

DET GÖR MIG STRESSAD

När människor nära mig kanske kommer att få sparken! :( När jag tar av elever mobiler på skolan då jag har katederundervisning & de säger - Men varför ska du ta den? Jag lyssnar ju på musik! *tuggar fradga* Då jag känner mig dålig på mitt jobb (ofta). :( Att bästaste "hudvårdsmannen" lägger ner sin specificerade mottagning. *gah* Att sambon tjatat om äppelpaj i 2 veckor men jag har inga bra recept. ;) Rättningshögen på mitt kontor & det faktum att jag inte hunnit äta lunch ännu. PUH!

DET GÖR MIG GLAD

Det gör mig verkligen glad då jag får meddelanden från människor som läser min blogg. Och sorry släkt & vänner, denna gång talar jag inte om er (även om jag uppskattar era inlägg också).

Jag talar om er som lever med samma sjukdom, eller liknande, som jag eller ni som lever med människor i er närhet som har denna sjukdom & vill veta mer. Det var ju faktiskt för er som jag beslöt mig för att starta denna blogg. Så det gör mig lycklig att veta att denna blogg faktiskt når en del av er. Det känns också bra att få små meddelande från er där jag på så sätt får veta att jag inte är själv.

Så tack, verkligen tack!

SPIKMATTA

Igår köpte jag en egen spikmatta. Ni vet en sådan där Yantra, grön. Och jag vet, jag måste ju vara sista personen på planeten som hoppar på trenden.
Min sambo ramlade & gjorde illa ryggen för några månader sedan, varpå han lånade en spikmatta av en kompis & låg på med jämna mellanrum. Så jag har fått testa i någon månad, men nu är det dags för kompisen att få igen mattan & jag insåg att jag måste ha en egen.

De här mattorna har ju påståtts kunna utföra mirakel & det var länge sedan jag slutade tro på falska häsolöften men en sak den faktiskt gör för mig är avslappning. Enligt min sambo ligger jag & snarkar efter 20 minuter - och jag snarkar aldrig!! Jag upplever själv att jag stressar av då jag ligger på den & att det ökar blodflödet där mattan rör. Oavsett är det skönt & det är good enough for me! Alla som känner mig vet att jag är en ganska stressad person så detta är något jag behöver.

Så för er som inte har testat & lever stressiga liv - jag rekommenderar!

VÄRLDENS BÄSTA!

Hur kan man inte må bra med världens bästa Mamma! Tack för att jag fick följa med dig till Prag.

PRAG

Sent om sider, så här i påsktider, hoppar jag nu på min kvast för att bege mig, inte till Blåkulla, utan till Prag med häxmamman. Underbart!

Så Bye Bye Amigos! See you soon!

DAG 3

Hm, tror det är dag 3 nu med huvudvärk. Jag väntar till imorgon med att ta en huvudvärkstablett. Förhoppningsvis har det gått över till dess.

En hockeyvinst nu skulle behövas. Kom igen SAIK.

SUCK!

REPEAT

Känns det inte som att livet är satt på någon sorts repeat-loop ibland?

Jag jobbar med kosten, att minska stressen, mina hudproblem består & jag har just upptäckt att mina nya dyra hudcremer (som jag verkligen trodde på även denna gång) är verkningslösa, jag är övertygad om att en förkylning flåsar mig i nacken, det är söndagkväll, endast 1/2 säsong är kvar av Supernatural och snart är det nationella prov-rättning... osv, osv, osv....

Men ikväll har jag valt att äta en macka med gravad lax istället för att begrava handen i godisskålen & snart drar jag till Prag med mamma. Det är positivt.

Kanske köper jag en flaska Kan Jang imorgon för att minska hypokondri-stressen. Jag ska lägga upp en plan för min hud också... nu ska jag först fortsätta testa denna hudcreme i samband med mina duktiga kostvanor & när den är slut har jag faktiskt en ännu dyrare kvar att pröva - bra. Annars får det väl bli DUAC igen - även om en medicin inte känns som det bästa. Och nu ska jag lägga mig på spikmattan ett tag. Skönt! För att inte tala att efter resan & lovet så har jag en massa kompisdejter att ta itu med. Och jag & Älsklingen ska planera in lite dejter vi med... pga hockey & kurser & resor & serier har vi inte hunnit hitta på så mycket konstruktivt tillsammans.

Så trots att allt är PRECIS som vanligt ska jag försöka fokusera på det positiva. För det finns massor!

VÄRLDENS SÄMSTA VÄRDINNA

Ja, det är jag det!

Nästa vecka ska jag ut & resa. Igår fick jag gäster som ska bo hos oss några dagar. En av dem är sjuka. Förkylning! Den värsta sjukan av alla. Så frågan är, får man sparka ut sina gäster?

Nej, naturligtvis tänker jag inte göra det. Däremot tänker jag gråta en skvätt om jag blir sjuk lagom till nästa vecka då jag åker till Prag. För sjuk & resa, det är inte roligt! Jag har gjort det en gång. London med Luleå Tekniska Universitet & engelska-klasskompisarna. Jag sov inget natten till dess att vi skulle åka hem & jag kräktes slem på Arlandas toalett i utrikeshallen. Sambon fick hämta mig i Luleå för jag orkade inte ta bussen hem till Ske-å därifrån. Väldigt dåliga minnen!!

Så nu håller jag tummarna & mig själv ur vägen så gott det går. Men när man bor ihop är det ju oundvikligt att inte bli smittad, så nu hänger det på immunförsvaret. Kämpa små gubbar, kämpa! Det här är ett krig som är viktigt att vinna!!

Ser jag konstig ut, tror ni, om jag går omkring med ansiktsmask som andningsskydd? Helt normalt alltså. Jag HATAR att vara hypokondrisk!!

DET HÄR ÄR EN BLOGG OM HÄLSA

Men i hjärta & själ är jag en miljövänlig människa. Framför allt!

Så, ikväll är det Earth Hour, klockan 20.30. Jag släcker! Gör du?

I'M BACK!

Ett dygn efter senaste inlägget drabbades jag av I-spoke-too-soon-febern. Trött, negativ & less har jag nu känt mig senaste veckan. Igår började jag därför med en lite socker-detox.

Idag känns det som att det har vänt, så jag vågar mig på att annonsera ut det för världen igen.

Sedan var det ju det här med jobbet förstås... men det är en annan femma. Fast jag kan ju drömma. Om jag inte hade dyra studielån skulle det vara väldigt lockande att byta karriär.

JAG MÅR SÅ BRA!

Bättre än på länge. Och jag kanske förtjänar det efter 2 månaders sjukdom med förkylningar & annat detta år!?

Men det känns som att det är mer än så. Just nu äter jag inga kosttillskott eller annat hokus pokus. Jag bara är. Helt plötsligt vaknar jag tidigt på morgonarna & stiger upp. Jag jobbar med mer energi & kraft då jag är på jobbet. Jag har kommit igång med att cykla till arbetet. Jag har även börjat träna som vanligt igen & jag är tillbaka precis där jag var för 2 månader sedan, dvs på topp. :) Kanske även lite bättre då jag inte plågas av mjöksyreansamlingar & liknande efter mina träningspass. Trots att jag gör detta har jag mer energi över till fritiden & jag känner mig pigg i både kropp & knopp.

Nu kanske många tänker att det beror på värmen & våren, vilket skulle vara den enklaste förklaringen, men jag har upplevt många vårar & jag brukar bara bli marginellt piggare.

Jag har ingen bra förklaring till detta, förhoppningsvis långvariga, fenomen men jag tänker rida på vågen. Livet är fantastiskt & jag är så glad över att vara så här frisk & stark. Ja, just det stark. Det känns som att min kropp förändras i & med att jag tränar hårdare än någonsin:

90 minuters löpning
300+132+72 magövningar
48+48 armövningar
48+48 ryggövningar (detta måste jag bli bättre på)
48+48 benövningar

Per vecka!! Visst ser det bra ut på papper? Sanningen är 3 timmars träning/vecka & då låter det mindre coolt. ;)

Jag har även kommit igång med maten - mer hälsosamt fast mindre besatthet, samtidigt som mindre socker & mer vatten.

Det enda som suger i mitt liv är mitt jobb (just nu). Jag älskar det egentligen men det sliter så hårt att undervisa i  klasser enbart med ungdomar som egentligen inte vill gå skola samtidigt som andra förhållanden på min arbetsplats inte är de bästa. We´ll leave it at that!

Men detta till trots mår jag bra. Bättre än på länge. Och jag tänker njuta av livet... och kanske av chokladmoussetårtan jag har i kylen lite senare idag.

Kram på er allihopa!

Enough is enough!

Imorgon ringer jag gyn för jag tycker inte att det är skoj att ha mens 2 gånger/månad - vilket nu har hänt de 2 senaste månaderna. Pessimisten i mig säger att i bästa/värsta fall blir det provtagning/cellprov vilket i sig inte kommer att ge ett skvatt å ingen kommer att kunna tala om för mig varför detta sker så why bother? Samtidigt är det väl var mans ansvar att iaf försöka ta reda på vad problemet är då kroppen strular?

Men jag är inte glad - inte alls! Å ont i magen har jag.

Tur att jag & sambon är mitt inne i en serie-period där vi ligger i soffan å pöser & ser Supernatural. Vi är mitt inne i period 4 & till min fasa finns det ju bara 7 säsonger allt som allt (mig veterligen). Näsdukarna kommer definitivt att komma fram då det är slut men än så länge njuter vi.

Jag försöker få min sambo att tycka att jag är som Dean eftersom vi båda äter konstant, men han vägrar hålla med & han säger istället att jag liknar Sam eftersom jag är mesig. Sursambo!! ;)

RIKSFÖRBUNDET FÖR LEVERSJUKA

Det är något jag nyss lärt mig finns. Jag har också nyligen "blivit kompis" med dem på facebook. Allt gott till dem & deras arbete.

...Jag känner dock inte att det gagnar mitt välmående att ständigt bli påmind om mina leverproblem. Och det blir jag ju numera för facebook besöker jag dagligen. Det är nog med regelbundna läkarbesök, eventuella bieffekter av sjukdomen, för att inte tala om alla middagar man är bjuden på (för alkohol serveras typ alltid) & högtider & fester.

Därför kära förbund, tänker jag gömma era statusuppdateringar för jag vill inte tänka på min sjukdom jämnt. Jag víll bara få vara. Men keep up the good work!

STATUS MARS

- Rättningshögen på jobbet samt de oplanerade lektionerna har antagit enorma proportioner.
- Tröttare än trött.
- Mjölksyreansamlingen har fortfarande ett fast grepp om mig.
- Sambon hostar sedan 2 dagar tillbaka.
- Jag har inte känt av något i halsen... ööööh.

Så ovanligt friska & pigga med andra ord. Och hör sedan, för jag har inte tid att vara sjuk.

- Sportlov.
- Massiv shopping att vänta.
- Lite experimenterande ommöblering (stressfaktor för sambon).
- Ansiktsbehandling måndag (vilket visserligen brukar innebära misshandel för mig).
- Klippning tisdag.
- Dags att färga håret. Läste att det tydligen är inne med tvåfärgat men nja, de utväxta slingorna sedan förra sommaren känns inte så heta längre.
- Storstädning i köket (kul med tanke på allt nytt jag ska stoppa i skåpen),
- Tjejkompisar på besök.

Så länge det är mer plus än minus får jag vara nöjd. Kanske är mars månaden då det vänder? *peppar peppar*

GLÄDJANDE

Jag är nästan normal! I alla fall om jag ska tro senaste provsvaren. Mitt ASAT-värde ligger på 0,63 & normvärdet (den övre gränsen) ligger på 0,6. Så jag slipper höja dosen av min skitmedicin & jag slipper skitkortison. Hurra för mig!

Att jag & mamma just har bokat en weekendresa till Prag i april smäller dock högre. Så ännu mer HURRA för oss. Jag längtar!

URINVÄGSINFEKTION

Har du någon gång haft urinvägsinfektion? Jag har haft det 2 gånger (eller är det 3?). Det är bland det värsta jag varit med om.

Urinvägsinfektion verkar vara olika för alla. En del får det bara lite medan andra får det mycket. En del verkar kunna gå omkring med det länge utan att ens förstå att de har det medan en som jag blir jättesjuk på bara någon timme.

Jag har fått urinvägsinfekton 2 gånger, bägge gångerna efter att jag har badat badtunna. Det gör jag ALDRIG numera. Definitivt inte värt det. Bara för att man har AIH tror jag inte att man är mer eller mindre benägen att få urinvägsinfektion men jag skulle kunna tänka mig att då man äter vår medicin så är kroppen inte lika rustad för att kunna bekämpa dessa bakterier.

1 timme efter att jag fått känningar av urinvägsinfektion har jag fått fruktansvärt ont & jag har kissat trögflytande blod (typ sylt konsistens). Jag har åkt upp till akuten för att få medicin fort. Där får man lämna ett urinprov & deras reaktion när jag har lämnat in provet har alltid varit: "Har du mens?". Och nej, det har jag inte haft, någon av gångerna.

Någon timme efter inlämnat urinprov har jag fått medicin & jag har ändå haft tur för det har aldrig gått upp i njurarna (iaf inte vad jag vet).

Ett litet tips bara till eventuella läkare eller blivande läkare som läser detta. När jag har ont, försätts alltid min kropp i något slags fixa-läge. Det enda jag kan fokusera på är just att ta bort det onda eller roten till det onda. Allt annat blir bara "white noise". När jag så har blivit inkallad till läkaren på akuten, då jag haft uringvägsinfektion, har allt läkaren säger, vid detta tillfälle, gått förlorat eftersom han har suttit & viftat med medicinen i ena handen. Jag förstår att läkarna ibland måste ställa lite frågor innan de delar ut medicinen men efter det skulle en tablett & ett glas vatten inte sitta helt fel. Ju snabbare desto bättre. 10 sekunder med smärta känns faktiskt som 10 timmar. Och jag gillar att småprata men inte innan jag fått medicinen. Min hjärna är allt för inställd på att fixa.

MEDAN LIVET RASAR VIDARE...

(Ännu en minipaus i de gynekologiska inläggen.) (Mitt ordningssinne har dåligt samvete för att jag ínte orkar fara på lassa & ta prover mitt i alla förkylningar & husdjursbekymmer, men jag är kanske inte mer än mänsklig?)

Idag är en av de värsta dagarna i mitt liv. Idag måste jag ta älskade katten Ebba till veterinären. Där ska hon få somna in. Skruttan är (ja, ingen verkar veta exakt) 17-18 år & hon har blivit för skruttig. Hon äter knappt längre, hon har slutat tvätta sig själv & vissa dagar ligger hon bara på sin favoritkorg vid elementet i sovrummet. Trots att jag vet allt det där & att jag vet att hon inte längre har det bra är det ändå ett tungt beslut. Men, för hennes skull, är det dags.

Trötta damen

Ebba har varit den bästa katten någonsin. Klösfri, allergifri (iaf mer eller mindre), snäll som Ferdinand & en riktig go-unge som har kommit & hälsat vid dörren då jag har kommit hem. Hon har lekt följa John både på morgnarna & på kvällarna - allt för att få vara med. Hon har trofast kommit & lagt sig på min mage då jag ska sova eller klättrat upp på mig för att säga god morgon då jag har vaknat. Hon är den som gjort allt bra då jag har kommit hem efter en jobbig dag på skolan - för djur kan göra det. De älskar en oavsett man har presterat på topp eller ej, så länge man älskar dem tillbaka.

Ebba kommer att lämna efter sig ett tomrum som inte går att med ord beskriva. Hon är den mest underbara katten som har gett så otroligt mycket mer än hon har fått. Jag hoppas att hon äntligen, efter ett långt liv, får lite välförtjänt vila.

Skruttan.

SMÅBLÖDNINGAR

Vid min sista konisering blev det visserligen ingen konisering, men under det besöket fick jag ändå genomgå en operation. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det & jag kan inga kliniska termer på vad saker & ting heter, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska förstå.

Jag hade vid denna tidpunkt länge haft problem med småblödningar; innan, före & mellan menstration. Om jag minns rätt så kan väl detta vara ett tecken på just cellförändringar (& by the way klamydia) men av någon anledning hade läkarna kommit fram till att det inte berodde på det. Läkaren jag träffade vid sista koniseringen sa att det kunde bero "hål" man har någonstans "där inne" - jag antar någonstans vid livmodertappen. Och jag vet, det känns verkligen konstigt att tala om hål i detta sammanhang. ;) Hursomhelst så brände hon igen dessa hål, efter bedövning såklart.

En dryg månad efter denna operation slapp jag småblödningarna. Sedan var allt tillbaka till det (o)normala. Det är inte lika illa idag men problemet kvarstår till viss del. Kanske fungerar denna operation på andra men jag skulle inte vilja göra den igen. Det kändes total ovärt med tanke på smärtan kontra resultatet jag fick. 

SISTA KONISERINGEN

Min sista konisering blev inte riktigt lyckad. Eller på sätt & vis kanske den blev det!?

Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.

Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!

KONISERING - LIVMODERTAPPEN

En konisering skulle jag med lekmannatermer beskriva som en operation på livmodertappen. Det är vad som måste göras om man vid ett gynbesök har funnit cellförändringar, varpå man har undersökt ytterligare & sett att dessa cellförändringar kräver åtgärder.

Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.

En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.

Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)

PROVTAGNING IGEN

En halv vecka sen. Funderar på att bli en hel vecka sen.

Jag är så less på att få nedstämmande resultat. Speciellt inte en fredag. Och jag är säker på att resultatet inte kommer att vara bringare av goda nyheter. Fråga mig inte hur, för jag bara vet!

Dumma kropp, dumma immunförsvar & dumma lever. 

(I nästa inlägg återgår jag till det gynekologiska - promise!)

LESS PÅ ATT HA ONT

Så mina nya planer är, mer sömn & mer träning plus stretch.

Måndag - yoga.
Onsdag - gymmet.
Fredag - gymmet.
Varje kväll vara i säng innan 22.00.
Dricka mycket vatten.
Helst lite massage. 

JAG MÅSTE FÅ...

Jag måste få ta ett avbrott i de gynekologiska berättelserna & brydderierna. Jag blir så less. Där jag bor finns det tre skröppel, den ena värre än den andra.

Ebba, katten, har ont i lederna & sover mest hela tiden. Smal är hon & hon har nästa slutat tvättat sig själv. Hon verkar se sämre & sämre & i måndags hade hon stora problem med munnen. Jag grät för jag tänkte att nu är stunden här. Det där hemska tillfället då man som människa & ägare måste ta det där hemska beslutet att nu är hennes kattliv inte längre värdig. Sedan i måndags har hon dock piggnat till. Jag vet inte hur gammal hon är men med tanke på att hon är kring 17 år antar att hon i tisdags påbörjade sitt nionde och sista liv.

Sambon ramlade i tisdags på hockey bockeyn. En riktigt "I-can-fly-drop" ner på isen. Med ändan först & benen uppe i skyn. Han fick spendera kvällen på akuten & domen led minst 5 veckors sjukskrivning & han bör ej sitta på 12 veckor a la kompression på ryggraden. Som jag förstått det har han en spricka på ryggraden. Sambon är en riktig kämpe & tar vare sig Tradolan eller Alvedon för smärtan, däremot Diklofenak mot inflammation. Han utnyttjar sjukskrivningen till max & så fort han orkar pluggar han programmering & gör kurser på datorn. Han försöker också hjälpa till här hemma men det är inte helt lätt naturligtvis.

Osså Moí! Sedan nyår har jag;
1. Haft influensan , som fortfarande hänger kvar med lite hosta. Mitt i flunsan fick jag dubbel mens. Med dubbel menar jag inte dubbelt så mycket utan en gång då jag inte brukar ha den & så igen vid mitt vanliga datum.
2. När flunsan började avta fick jag en inflammation i högra foten. Jag kunde knappt gå. Jag såg ut som en pingvin ett tag & när jobbet drog igång efter lovet fick jag förklara mig för alla jag träffade.
3. Med foten följde en lätt magkatarr. Jag började äta antiinflammatoriskt. Skickade samtidigt iväg en förfrågan till min läkare om det var ok med tanke på att mina leverprover inte varit helt bra senaste 2 månaderna. När jag ätit tabletterna i 3-4 dagar fick jag svaret: "Nej! Smörj med creme istället." Innan jag hann byta fick jag dock känningar av magen pga pillrerna. Och jag är verkligen ingen pillertrillare så min mage är inte van ett konstant intag av tabletter. Inte så konstigt att den reagerade därefter.
4. I torsdags var inflammationen nästan väck. Vad händer? Då får jag enormt ont i andra foten. Hälen denna gång. Eftersom jag läst på massor om fotproblem så tyckte jag att symptomen var aningens lik hälsporre.
5. Eftersom jag nu haft fotproblem i 2 veckor är nu ryggen jobbigare än någonsin. Naturligtvis har jag kompenserat smärtan i fötterna genom att gå konstigt. Mitt bäcken är snett & min massör rådde mig sist att uppsöka en naprapat. Det rådet har jag ännu blundat för. Idiotiskt!
6. Då jag har smörjt fötterna med antiinflammatoriskt har jag fått sår på händerna. Jag tvättar mig minutiöst direkt efter att jag smörjt men det verkar inte ha hjälpt.
7. Eftersom jag inte har kunnat jogga, pga fötterna, då jag har tränat har jag blivit tvungen att cykla som konditionsträning. Booooooooooooring!! Det har iaf gjort att min mjölksyreansamling bak i ena skinkan har kommit tillbaka. För att inte nämna att jag får blåmärken på rumpan av att cykla.

Summan av allt detta är att det är JOBBIGT nu. Jag är den som tekniskt sett är friskast i famlijen. Det är jag som fixar jobb, mat, tvätt & städ men min kropp orkar inte. Jag funderar på att ringa veterinären & höra om jag kan få sprutan, inte katten.

Jag behöver också ett nionde liv. Jag har dock fått en 5000:- ny stol på jobbet. Kommer om ca 4-5 veckor. Alltid nått!

BIOPSI - LIVMODERTAPPEN

Första gången jag skulle göra en biopsi på livmodertappen var jag lyckligt ovetande om att det var just det jag skulle göra den dagen. Jag trodde att jag skulle göra ett vanligt cellprov. Kanske hade jag läst min kallelse slarvigt eller så hade jag en läkare som inte var så bra på att förklara. Oavsett så var det nog rätt bra, för jag tycker att denna typ av biopsi gör ont. Riktigt ont!

Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.

En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.

Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.

Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak. 

Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.

Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.

GYN - CELLFÖRÄNDRINGAR

Jag kommer att skriva om 2 gynekologiskt relaterade saker närmaste tiden. Den ena är urinvägsinfektioner, den andra är cellförändringar. Endast det sistnämnda vet jag är relaterat till AIH (eftersom en gynläkare berättade det för mig) & det är också där jag kommer att börja.

Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.

Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.

Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)

Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.

Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.

Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.

KARUSELLEN GÅR RUNT, RUNT, RUNT...

Jag ringde vårdcentralen idag då min fot är ond. (Dubbeltydigt med mening!) Mest troligt en inflammation var svaret. Ät Ipren som en kur mot inflammationen.

Kan det inte bara vara enkelt någon gång? Typ ja, jag äter Ipren en vecka, ingen skada skedd. Inga problem.

För de flesta människor består denna typ av problem i 3 moment. Ring vc, få medicin, ät denna. För mig ser denna process ut: ring vc, få medicin, kontakta medicinmottagningen, de kontaktar min läkare, han kontaktar mig, han säger om jag kan göra som vc säger eller ej, beroende på hans svar börjar karusellen om igen eller så kan jag göra som andra - dvs äta medicinen & bli frisk.

Min gamla läkare sa en gång att jag är duktig på att ta hand om mig själv & min sjukdom men ibland tror (vet!) jag att jag är lätt kontrollmanisk. Istället för att svälja vad läkarna säger ifrågasätter jag & dubbelkollar. Men jag tycker å andra sidan att det är mitt ansvar som patient. Det är mitt ansvar att se till att jag mår så bra som möjligt. Sedan är det förstås läkarnas ansvar att hjälpa mig. Men de kan aldrig göra mer än just det - hjälpa! Som i det här fallet då mina prover är sämre än vanligt, då är det upp till mig att lyfta luren & ringa de där extra samtalen. Även om det oftast är tidskrävande & jobbigt!

HALLELUJA!

Informationsmässigt går det framåt.

Med jämna mellanrum googlar jag ibland på "autoimmun hepatit". Det gjorde jag så alldeles nyss. Jag tyckte att jag fick upp en massa sidor med information som inte har varit där tidigare. All information behöver inte vara bra information men att det uppmärksammas är positivt & det gör det enklare för människor som diagnostiseras att läsa på fakta om deras sjukdom.

Bra!

GNÄLLIG!

Fröken Gnällig borde vara mitt nya efternamn. Jag läste nyss igenom mina senaste inlägg & det fanns inte mycket positivt att finna i dessa. Ingenting för att vara mer exakt. Det ska det inte bli så mycket ändring på för i sjukdomar finns inte alltid så mycket poitivt att hitta... däremot ska närmaste inläggen handla mer om AIH än vad det har gjort senaste veckan. För att vara mer specifik kommer det att handla om gynekologiska besvär, vilket inte låter speciellt AIH:igt. Men det är det. Så det så!

THE RETURN OF THE DEAD!

Eller så kanske jag har kommit tillbaka zombie-style. Oavsett så var det den tyngsta förkylningen på länge. Det är skönt att det nästan är över.

2011 har varit det "sjukaste" året på länge. Och då menar jag inte sjuk = grymt utan sjuk = förkylning, magbesvär, hudåkommor, osv. När jag summerar allt detta så vet jag vad jag måste göra; mer hemlagad mat, mer ekologiska varor, mindre socker & mer bra kolhydrater (mindre dåliga). Jag har fuskat ett bra tag, men nu är det slut. Nytt år brukar innebära nya tag & för mig får det bli förändring på matfronten.

Tyvärr har mitt tillstånd denna vecka inneburit att jag ligger efter med allt. På hemmafronten & på jobbfronten! Då det senare drar igång nästa vecka, vet jag att närmaste tiden kommer att bli tung. Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera bloggen, så när jag hinner & orkar... vi hörs!

SOM VÄDRET UTANFÖR

Så sjuk har jag varit!

MY THIRD BESTEST FRIEND