Idag är en av de värsta dagarna i mitt liv. Idag måste jag ta älskade katten Ebba till veterinären. Där ska hon få somna in. Skruttan är (ja, ingen verkar veta exakt) 17-18 år & hon har blivit för skruttig. Hon äter knappt längre, hon har slutat tvätta sig själv & vissa dagar ligger hon bara på sin favoritkorg vid elementet i sovrummet. Trots att jag vet allt det där & att jag vet att hon inte längre har det bra är det ändå ett tungt beslut. Men, för hennes skull, är det dags.
 |
| Trötta damen |
Ebba har varit den bästa katten någonsin. Klösfri, allergifri (iaf mer eller mindre), snäll som Ferdinand & en riktig go-unge som har kommit & hälsat vid dörren då jag har kommit hem. Hon har lekt följa John både på morgnarna & på kvällarna - allt för att få vara med. Hon har trofast kommit & lagt sig på min mage då jag ska sova eller klättrat upp på mig för att säga god morgon då jag har vaknat. Hon är den som gjort allt bra då jag har kommit hem efter en jobbig dag på skolan - för djur kan göra det. De älskar en oavsett man har presterat på topp eller ej, så länge man älskar dem tillbaka.
Ebba kommer att lämna efter sig ett tomrum som inte går att med ord beskriva. Hon är den mest underbara katten som har gett så otroligt mycket mer än hon har fått. Jag hoppas att hon äntligen, efter ett långt liv, får lite välförtjänt vila.
 |
| Skruttan. |
Käraste du... Så obegripligt svårt livet är ibland.
SvaraRaderaOj oj, förstår att du är ledsen, de är ju SÅ mycket mer än bara husdjur. Starkt av dig att fatta ett så svårt beslut, vi var där i somras med vår 12-åriga labbe och det är aldrig lätt. Kram <3
SvaraRaderaMen alltså är inte detta det jobbigaste någonsin, eller är jag bara ovanligt känslig? Att ta bort denna katt är bland de topp 5 jobbigaste sakerna jag har gjort i hela mitt liv - om inte DEN jobbigaste saken. Och jag tycker ändå att jag har varit med om en hel del saker i mitt liv.
SvaraRaderaJag tycker att själva "processen" alltså när hon fick sprutan var hemsk & jag tycker att det var hemsk att se hur rädd hon var & jag tycker att jag var hemsk som tog dit henne - alltså hon litar ju på "handen som föder henne". Trots att jag vet att det är för det bästa dvs att hon nu har det bra & att jag nu är säker på att hon inte går & har ont i leder & kroppen plus att veterinären sa att jag fattade rätt beslut känns det fruktansvärt & jag känner mig som en skurk. Osså känner jag mig egoistiskt som "ångrar" mig (för isf är det ju för min skulle jag hade haft henne kvar & hon hade fått gå & lida) & för att jag sörjer henne så istället för att vara glad att hon inte har ont längre eller håller på att tyna bort.
Är jag helt tokig som känner allt det här... för en katt? Om någon läser som har haft hund eller katt som ni har blivit tvugna att avliva får ni gärna kommentera hur det kändes.
Nej du är inte alls tokig. Tror säkert att den som aldrig haft ett husdjur kan ha svårt att förstå, men djuren blir ju en viktig del i ens liv. Klart man sörjer dem och att man önskar att situationen varit annorlunda!
SvaraRaderaLabben som jag skrev om ovan bodde ju hos mina föräldrar men eftersom han var så pass gammal har han ju funnits med redan under min tonårstid. Under sista året började han att tackla av allt mer och i början av sommaren var jag på besök och då minns jag att jag sa till mamma att jag tyckte att det började vara dags. Hunden var tålig och glad åt det lilla men när benen inte riktigt ville bära så blev jag ledsen bara av att se honom, jag förstod ju att han var inne på sluttampen. Samma vecka slutade han kunna behålla maten och då fick pappa ta honom till veterinären. Kände också mig hemsk som föreslagit att vi borde ta bort vår fina hund som gett oss så mycket glädje genom åren och var verkligen superledsen när han somnat in. Nu börjar det vara närmare 8 månader sedan men det är fortfarande jobbigt att tänka på den där sista tiden. Samtidigt är det också lättare att locka fram de bra minnena nu, men det jag vill ha sagt är att jag förstår och att du inte ska känna att du inte har rätt till dina känslor. Klart att du sörjer och att ett sådant svårt beslut fattas med mycket blandade känslor. Även om hjärnan vet att man gör det enda rätta så är det oundvikligt att det känns i hjärtat! Tänker på dig!
Tack, för att du delar med dig! Det är skönt att veta att man kanske, trots allt, inte är en crazy catlady utan bara en helt vanlig människa!
SvaraRaderaIdag ska jag iaf se Frankenstein med mina elever & det här är nog första ggr som en liten del av mig kommer att hejja på Victor & inte tycka att han är helt galen. ;)
TACK!!
Skickar en styrkekram! När mina föräldrar tog bort sin första hund för ett och ett halvt år sedan var jag jätteledsen och jag saknar henne fortfarande. Hon kommer alltid vara den finaste hunden. Ingen annan kan ersätta. Men man får försöka tänka så att tiden man hade även om den var för kort är bättre än att inte ha haft den alls. Ett djur är inte en människa men det kan betyda oerhört mycket ändå. Det blir en familjemedlem. Som Tennyson sa att It's better to have loved and lost than to never have loved at all. Även med husdjur.
SvaraRaderaTack Johanna!
SvaraRadera