LITE LÄTT DEPRIMERAD

Är min senaste hobbydiagnos.

När man är sjuk är man ganska ensam. Inte "ensam, ensam" men ensam i sin sjukdom. Jag vet inte om jag kan göra mig mer förstådd än så men jag hoppas att iaf andra människor med sjukdomar förstår vad jag menar. För naturligtvis finns ju släkt & vänner runtomkring men när det gäller din sjukdom är du ensam. En förfärlig liknelse är väl döden, du behöver inte dö ensam men du kan ändå inte ta någon annan med dig. Typ!

Man är ensam i att fixa & ordna & i viss mån härda ut. För så är det när man är vuxen. Bit ihop bara.

Och jag är bara så trött på allt. Trött på att inte ta huvudvärkstabletter, trött på att måsta pussla med schema, chef & kollegor för att hinna ta prover & fara på läkarbesök, trött på att inte få dricka ett gott glas vin på fredagskvällen, trött på det dåliga samvetet om jag tar Kan Jang då jag är sjuk, trött på finnar som gör ont & är fula, trött på lysande ytliga blodkärl & alla taffliga försök att sminka över dem, trött på lägga pengar på läkare, trött på att måsta klä mig efter hur mycket finnar jag har på bröstet eller halsen, trött på att ha mens 2 gånger i månaden, trött på att det inte finns läkare som kan behandla hela min sjukdom utan att det ska punktbehandlas, trött på att hitta nya biverkningar hela tiden, trött på att inte slarva med träningen för att det kanske är extra bra för en sån som mig, trött på att vara trött, trött på att äta ekologiskt & på så sätt inte utsätta min lever för onödiga gifter, himla trött på att ju nyttigare jag är desto sämre verkar jag bli, trött på att tänka på det ALL THE TIME, trött på mina gul-vita prickar i face:et som bara växer & förökar sig, trött på en hel del andra saker som jag inte kan komma på nu.

När jag slutligen tänker på att det här är det jag tänker på hela tiden så blir livet faktiskt ganska jobbigt. Jag kanske skulle sluta tänka på det då, tänker förmodligen ni men det går inte. Jag blir ju ständigt påmind. Äta bör man annars dör man...handling lika så, träning ska passas in, trötthet är konstant, speglar går att undvika men det blir någon mani när saker växer i ansiktet, det svider, kliar eller gör ont av finnar på bröstet, läkarbesök ska passas in & hållas, ont i huvudet gör det ganska ofta, människor runt om kring dricker alkohol, osv. Det påverkar hela tiden!

Så vad gör man, fake it eller är du brutal-ärlig. För det mesta tror jag att man låtsas som det regnar. Inte bara för andra utan mest för sig själv för det är så man orkar. Och som vanligt så vet jag att man inte ska klaga då människor svälter eller dör i cancer.

Nej, ge mig något att kämpa mot, för det klarar jag av. Inte det här som enbart är en nedåtgående progression där man ska vara tacksam varje gång man nästan ligger inom gränsvärdena eller då läkaren säger att vi låter bli att höja medicindosen trots att man jobbat som ett djur för att bli frisk, frisk, friskare eller iaf inte bli sämre och om inte annat så åtminstone att slippa biverkningar! Biverkningar som för övrigt endast läkare som har många arbetsår på nacken vill gå med på att de är just det. (Tack, för övrigt, du överläkare på gyn som inte hade så mycket people skills eller datorkunskap men åtminstone kunde ett & annat om ditt område & som lärde mig mycket om min sjukdom & om gynekologi för den delen.)

Dagens inlägg blev långt. Mest för att jag vet inte hur jag ska avsluta. Jag tror att jag håller på att gå från en måttlig depression in i ett härligt men läskigt obrytt state of mind. Så jag har nog varit lite osocial på sistone & jag kommer nog att vara det ett tag till men det brukar ju ordna sig, på ett eller annat sätt.

Där har ni brutal-ärligheten, varsågoda! 

FÖRPESTAR MITT LIV

Hej hopp! Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Jag har varit upptagen med mitt hatobjekt. Till ingen nytta - eller jo dyrt & smärtsamt men utan resultat eller snarare försämrade resultat! Jag är ganska handlingskraftig. Jag försöker göra det bästa av situationen men vad jag än gör, gör det värre. Och det gör mig... tja nått. Jag kan inte sätta ord på det. Att sedan vara handlingskraftig i kombination med oförmågan att kunna ge upp är ingen bra kombo. För tillfället måste jag dock erkänna mig besegrad. Jag har gjort det jag har kunnat, detta årets första halva, men till hösten/vintern ska jag ta nya tag. Även om jag har föga hopp om att kunna göra något åt min hud så ligger ju en liten vinst i att i alla fall försöka. Och för att jag inte ska bli helt knäckt måste jag sluta med detta & leva livet istället. Till hösten/vintern funderar jag så på att försöka ta bort lite ytliga blodkärl med hjälp av IPL-laser. Jag har testat det (& andra metoder) en gång förr men jag vill minnas att resultatet var magert, det var dyrt & det gjorde fruktansvärt ont. Jag vill minnas att det gjorde så ont att jag tänkte att det här är inte värt det. Men jag kan ju hoppas på att tekniken har gått framåt (vilket jag har för mig att den ej har) eller att min hud har förändrats & blivit mer mottaglig (vilket alla resultat tyder på att den inte har). Ja ja, smink i sommar iaf. Då var det spikat.

DYRT ATT HA AIH

- Att må bra är dyrt! Bra mat, gym & hälsokost kostar plenty.

- Att vara sjuk är dyrt! Mediciner & läkarbesök kostar plenty.

- Att vara kvinna är dyrt! BH:ar, smink, hårprodukter & andra tjejgrejer kostar plenty.

- AIH är svindyrt! Det lyckas kombinera dessa tre, vilka multipliceras & kostar superplenty.

Jag har ju i tidigare inlägg hävdat att AIH främjar acne. Acne å sin sida främjar dålig hy i form av (förutom det uppenbara såsom finnar & pormaskar) ärr, utvidgade porer & ytliga blodkärl. Jag har rubbet. Jag försöker att inte bry mig för utseendet är inte allt. Tyvärr så är just huden ändå riktigt viktig idag. Många tittar snett på personer som ser ut som alkolister i huden. Jag är bara 33 men ändå så ser jag, osminkad, ut som om jag har suttit på parkbänken i några år. Smink hjälper mig att se normal ut. Och jag vill vara normal, precis som alla andra. Men dyrt är det. Iaf om man behöver bra smink som jag gör. Och cremer & annan hudvård ska vi inte ens tala om.

AIH främjar också trötthet. Trötthet är fruktansvärt. Det gör att allt känns mindre kul & när man vill använda hela sin tid till att sova blir livet tomt. Det finns dock sätt att bekämpa detta. Hälsokost & träning hjälper. Jag har tur eftersom jag arbetar kommunalt (Ja, just det - det uttalandet hör man sällan!) & det finns ett gratisgym för oss som jobbar i Skellefteå. Skor, träningsBH & kläder är dock inte gratis. Och så var det det här med hälsokost. Jag har världens bästa tips mot trötthet. SUPERGREENS! Googla på det om du vill veta mer. Eller fortsätt läsa bloggen. Jag ska skriva mer om mina erfarenheter av detta, naturens underbara medel. Snart! Men dyrt är det.

Summa  summarum: AIH är inte bra för plånboken. Men det är ju inget val man gör, det är vad man blir tilldelad. Sedan är det upp till var & en att välja vad man tycker är viktigt & vad man värderar högst.