SKEPTISK

Mina prover har blivit ännu sämre så nu måste jag göra något. Då min läkare försöker ta mina önskemål i beaktande, dvs att jag helst inte vill höja min Azatioprindos & att jag inte vill äta Prednisolon, har han skrivit ut Entocort. Om jag förstår rätt så är det ett slags kortison som har mindre påverkan på resten av kroppen.

Jag? Ja, som vanligt är jag skeptiskt. Jag vet inte varför jag har så svårt att acceptera nyheter eller motgångar. Jag antar att det har med kontroll att göra. Om jag har dåligt med pengar kan jag alltid jobba mer, om jag bråkar med någon kan jag se till att prata med dem om det, om jag mår dåligt kan jag försöka äta nyttigare men då det kommer till min sjukdom kan jag inte göra något. Ju bättre jag lever desto sjukare verkar jag bli. Som att mitt hälsosamma leverna främjar immunförsvaret förmåga att överaktivera sig. Det känns orättvist. För om jag försakar godis, kolhydrater & fritid för att hinna träna samt tänker på vad jag handlar & lägger ut mer pengar för ekologiska varor ja, då tycker jag att jag borde få något för det.

Nu måste jag få mig själv till att ta dessa tabletter. Sedan får jag utvärdera eventuellta biverkningar.

Tanken är att jag ska käka dessa i 2 månader & sedan sker en eventuell nedtrappning. Jag har inte mått 100 under påskens semestervecka. Lite illamående, ingen riktig matlust & trött. Det positiva är att förhoppningsvis tar Entocort bort dessa symptom. Det är dessutom rätt skönt att få en förklaring till varför jag inte känt mig helt frisk.

The silver lining finns alltid där - det gäller bara att fokusera på den & inte det negativa.

JAG & KORTISON

Jag fick frågan om kortison & trötthet & beslöt mig för att göra ett litet inlägg. Jag vill påminna om att jag inte är läkare så allt jag skriver är ur ett patientperspektiv. Jag tror också att det är viktigt att påminna om att bara för att min kropp reagerar på ett sätt betyder det inte att det kommer att vara likadant för någon annan.

Jag äter Azatioprin som medicin. När jag har skov får jag ibland en dos av extra kortison. Det är hur jag mår under denna dos jag här tänker skriva om.

När jag är inne i ett skov upptäcker jag det ofta först genom att jag känner mig omänskligt trött. Sedan brukar det till slut upptäckas genom provtagning. Då faller ofta pusselbitarna på plats. T.ex så är ju trötthet lurigt. Under dagens lopp känner vi oss ju alla trött & slut vid ett eller flera tillfällen. Detta är alltså inget jag brukar reagera på förrän efteråt.

Jag brukar ibland också bli vagt illamående. Matlusten försvinner & även hungern. Detta är inte heller något jag brukar reagera på eftersom jag ibland kan känna av magen om jag har druckit kaffe eller ätit dåligt o.dyl. Jag har en känslig mage, helt enkelt. Det är först när proverna kommer tillbaka med dåliga resultat som jag kopplar illamåendet & tröttheten med min AIH.

När jag äter kortison försvinner tröttheten (& mat är gott igen). Det är magiskt. Jag älskar kortisonet för det. Jag får livslust för att jag orkar göra saker. Jag orkar längta till att göra saker & jag orkar planera. Jag brukar modigt hävda att de som är friska eller inte har upplevt sjuk-trötthet inte har någon aning om vad jag pratar om. Att vara sjuk-trött är nämligen hemskt, för när man inte orkar & bara vill sova försvinner livslusten & andra tycker att man är konstig för att man vill vila & sova hela tiden. De kallar en för tråkig & lat.

När jag äter kortison är jag inte ens trött på kvällen. Underbart!

När jag sedan återgått till ett liv utan kortison har en del av tröttheten kommit tillbaka. Tyvärr. Så har det i alla fall varit i mitt fall. Men jag har inte återgått till att vara lika trött som innan. Målet med att äta kortison är ju faktiskt att häva inflammationen & låta levern "läka". En del av tröttheten stammar (tror jag) från att levern är under angrepp & då den är bättre gissar jag att det ger mer engergi till annat.

Kortison är en medicin jag älskar men jag hatar den också. Jag får finnar av kortison. Jag blir som en popcornpåse, efter 2 minuter i mikron. Det säger bara pop-pop-pop & så har jag finnar överallt. Därför hatar jag den lika mycket som jag älskar den. Jag har hört att det händer andra som äter kortison, om än inte alla. Även där är vi väl olika så det som gäller för mig gäller nödvändigtvis inte andra.

Jag hoppas att det besvarar lite frågor & att svaret, om än inte helt positivt, inte får er att misströsta utan hellre att känna hopp.