Borstade tänderna i morse & upptäckte vita, stora fläckar på tungan. 2 stycken distinkta sådana. Vad det är & varför de är här vet jag ej men äckligt är det. Efter lite googlande gissar jag på "karttunga". Må det försvinna lika fort som det kom. Det känns dessutom lite strävt & konstigt på tungan. Som att den har nöts mot något.
Hur litet problem detta än må vara så blev det för mycket. Ni vet så där när man har gått & lidit i det tysta & låtsas att allt är ok men så kommer det där lilla, lilla, lilla som gör att allt plötsligt blir stort, stort, stort.
Att jag har haft mens sedan den 7:de denna månad är ett annat sattyg. Vanlig mens & sedan innan & efter småblödningar. Det i sig är helt normalt (ja, för mig alltså) men inte så här länge. Dessutom har jag en typ av underliggande mensvärk som ibland hugger till kraftigt.
Tog en extra lång runda på löpbandet tidigare idag. Jag försökte straffa den omedgörliga kroppen men nu sitter jag här & är stressad i kroppen & har det konstigt i halsen, som det alltid känns efter en ordentlig tur.
Mitt huvud är dumt & nu får kroppen lida.
Visar inlägg med etikett Gyn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gyn. Visa alla inlägg
onsdag 24 juli 2013
tisdag 11 september 2012
ONT ONT ONT
I magen!
Jag säger bara, får jag mens igen, trots att jag vet att det är omöjligt, så ska jag finna ett sätt att straffa min egen kropp på något sadistiskt sätt utan att göra illa mig själv.
Jag tror jag skriker!
Jag säger bara, får jag mens igen, trots att jag vet att det är omöjligt, så ska jag finna ett sätt att straffa min egen kropp på något sadistiskt sätt utan att göra illa mig själv.
Jag tror jag skriker!
SKRIKER!!
torsdag 23 augusti 2012
LITE LÄTT DEPRIMERAD
Är min senaste hobbydiagnos.
När man är sjuk är man ganska ensam. Inte "ensam, ensam" men ensam i sin sjukdom. Jag vet inte om jag kan göra mig mer förstådd än så men jag hoppas att iaf andra människor med sjukdomar förstår vad jag menar. För naturligtvis finns ju släkt & vänner runtomkring men när det gäller din sjukdom är du ensam. En förfärlig liknelse är väl döden, du behöver inte dö ensam men du kan ändå inte ta någon annan med dig. Typ!
Man är ensam i att fixa & ordna & i viss mån härda ut. För så är det när man är vuxen. Bit ihop bara.
Och jag är bara så trött på allt. Trött på att inte ta huvudvärkstabletter, trött på att måsta pussla med schema, chef & kollegor för att hinna ta prover & fara på läkarbesök, trött på att inte få dricka ett gott glas vin på fredagskvällen, trött på det dåliga samvetet om jag tar Kan Jang då jag är sjuk, trött på finnar som gör ont & är fula, trött på lysande ytliga blodkärl & alla taffliga försök att sminka över dem, trött på lägga pengar på läkare, trött på att måsta klä mig efter hur mycket finnar jag har på bröstet eller halsen, trött på att ha mens 2 gånger i månaden, trött på att det inte finns läkare som kan behandla hela min sjukdom utan att det ska punktbehandlas, trött på att hitta nya biverkningar hela tiden, trött på att inte slarva med träningen för att det kanske är extra bra för en sån som mig, trött på att vara trött, trött på att äta ekologiskt & på så sätt inte utsätta min lever för onödiga gifter, himla trött på att ju nyttigare jag är desto sämre verkar jag bli, trött på att tänka på det ALL THE TIME, trött på mina gul-vita prickar i face:et som bara växer & förökar sig, trött på en hel del andra saker som jag inte kan komma på nu.
När jag slutligen tänker på att det här är det jag tänker på hela tiden så blir livet faktiskt ganska jobbigt. Jag kanske skulle sluta tänka på det då, tänker förmodligen ni men det går inte. Jag blir ju ständigt påmind. Äta bör man annars dör man...handling lika så, träning ska passas in, trötthet är konstant, speglar går att undvika men det blir någon mani när saker växer i ansiktet, det svider, kliar eller gör ont av finnar på bröstet, läkarbesök ska passas in & hållas, ont i huvudet gör det ganska ofta, människor runt om kring dricker alkohol, osv. Det påverkar hela tiden!
Så vad gör man, fake it eller är du brutal-ärlig. För det mesta tror jag att man låtsas som det regnar. Inte bara för andra utan mest för sig själv för det är så man orkar. Och som vanligt så vet jag att man inte ska klaga då människor svälter eller dör i cancer.
Nej, ge mig något att kämpa mot, för det klarar jag av. Inte det här som enbart är en nedåtgående progression där man ska vara tacksam varje gång man nästan ligger inom gränsvärdena eller då läkaren säger att vi låter bli att höja medicindosen trots att man jobbat som ett djur för att bli frisk, frisk, friskare eller iaf inte bli sämre och om inte annat så åtminstone att slippa biverkningar! Biverkningar som för övrigt endast läkare som har många arbetsår på nacken vill gå med på att de är just det. (Tack, för övrigt, du överläkare på gyn som inte hade så mycket people skills eller datorkunskap men åtminstone kunde ett & annat om ditt område & som lärde mig mycket om min sjukdom & om gynekologi för den delen.)
Dagens inlägg blev långt. Mest för att jag vet inte hur jag ska avsluta. Jag tror att jag håller på att gå från en måttlig depression in i ett härligt men läskigt obrytt state of mind. Så jag har nog varit lite osocial på sistone & jag kommer nog att vara det ett tag till men det brukar ju ordna sig, på ett eller annat sätt.
Där har ni brutal-ärligheten, varsågoda!
När man är sjuk är man ganska ensam. Inte "ensam, ensam" men ensam i sin sjukdom. Jag vet inte om jag kan göra mig mer förstådd än så men jag hoppas att iaf andra människor med sjukdomar förstår vad jag menar. För naturligtvis finns ju släkt & vänner runtomkring men när det gäller din sjukdom är du ensam. En förfärlig liknelse är väl döden, du behöver inte dö ensam men du kan ändå inte ta någon annan med dig. Typ!
Man är ensam i att fixa & ordna & i viss mån härda ut. För så är det när man är vuxen. Bit ihop bara.
Och jag är bara så trött på allt. Trött på att inte ta huvudvärkstabletter, trött på att måsta pussla med schema, chef & kollegor för att hinna ta prover & fara på läkarbesök, trött på att inte få dricka ett gott glas vin på fredagskvällen, trött på det dåliga samvetet om jag tar Kan Jang då jag är sjuk, trött på finnar som gör ont & är fula, trött på lysande ytliga blodkärl & alla taffliga försök att sminka över dem, trött på lägga pengar på läkare, trött på att måsta klä mig efter hur mycket finnar jag har på bröstet eller halsen, trött på att ha mens 2 gånger i månaden, trött på att det inte finns läkare som kan behandla hela min sjukdom utan att det ska punktbehandlas, trött på att hitta nya biverkningar hela tiden, trött på att inte slarva med träningen för att det kanske är extra bra för en sån som mig, trött på att vara trött, trött på att äta ekologiskt & på så sätt inte utsätta min lever för onödiga gifter, himla trött på att ju nyttigare jag är desto sämre verkar jag bli, trött på att tänka på det ALL THE TIME, trött på mina gul-vita prickar i face:et som bara växer & förökar sig, trött på en hel del andra saker som jag inte kan komma på nu.
När jag slutligen tänker på att det här är det jag tänker på hela tiden så blir livet faktiskt ganska jobbigt. Jag kanske skulle sluta tänka på det då, tänker förmodligen ni men det går inte. Jag blir ju ständigt påmind. Äta bör man annars dör man...handling lika så, träning ska passas in, trötthet är konstant, speglar går att undvika men det blir någon mani när saker växer i ansiktet, det svider, kliar eller gör ont av finnar på bröstet, läkarbesök ska passas in & hållas, ont i huvudet gör det ganska ofta, människor runt om kring dricker alkohol, osv. Det påverkar hela tiden!
Så vad gör man, fake it eller är du brutal-ärlig. För det mesta tror jag att man låtsas som det regnar. Inte bara för andra utan mest för sig själv för det är så man orkar. Och som vanligt så vet jag att man inte ska klaga då människor svälter eller dör i cancer.
Nej, ge mig något att kämpa mot, för det klarar jag av. Inte det här som enbart är en nedåtgående progression där man ska vara tacksam varje gång man nästan ligger inom gränsvärdena eller då läkaren säger att vi låter bli att höja medicindosen trots att man jobbat som ett djur för att bli frisk, frisk, friskare eller iaf inte bli sämre och om inte annat så åtminstone att slippa biverkningar! Biverkningar som för övrigt endast läkare som har många arbetsår på nacken vill gå med på att de är just det. (Tack, för övrigt, du överläkare på gyn som inte hade så mycket people skills eller datorkunskap men åtminstone kunde ett & annat om ditt område & som lärde mig mycket om min sjukdom & om gynekologi för den delen.)
Dagens inlägg blev långt. Mest för att jag vet inte hur jag ska avsluta. Jag tror att jag håller på att gå från en måttlig depression in i ett härligt men läskigt obrytt state of mind. Så jag har nog varit lite osocial på sistone & jag kommer nog att vara det ett tag till men det brukar ju ordna sig, på ett eller annat sätt.
Där har ni brutal-ärligheten, varsågoda!
lördag 11 augusti 2012
ÖVERRASKNING
Kan jag bara få säga att jag ibland ogillar min kropp. Vaknade upp till mens & ont i magen idag. Överraskning! Och nej, jag ska inte ha mens nu. Inte förrän om 20 dagar typ. Jag önskar därför ett återköp efter sisådär en 34 år - det är än igen konstaterat att det är ett måndagsexemplar jag har fått.
Det förklarar iaf alla finnar som poppat upp senaste dagarna.
Men ont ska med ont fördrivas så nu ett grymt träningspass på hemska träningscykeln. Jag cyklar bara 25 minuter men sist då jag steg av var jag tom svettig på underarmarna. PUH! Sist fick jag oxå dras med en hemsk huvuvärk efteråt så idag ska jag tanka ordentligt med vatten både före & efter passet.
Det förklarar iaf alla finnar som poppat upp senaste dagarna.
Men ont ska med ont fördrivas så nu ett grymt träningspass på hemska träningscykeln. Jag cyklar bara 25 minuter men sist då jag steg av var jag tom svettig på underarmarna. PUH! Sist fick jag oxå dras med en hemsk huvuvärk efteråt så idag ska jag tanka ordentligt med vatten både före & efter passet.
måndag 12 mars 2012
Enough is enough!
Imorgon ringer jag gyn för jag tycker inte att det är skoj att ha mens 2 gånger/månad - vilket nu har hänt de 2 senaste månaderna. Pessimisten i mig säger att i bästa/värsta fall blir det provtagning/cellprov vilket i sig inte kommer att ge ett skvatt å ingen kommer att kunna tala om för mig varför detta sker så why bother? Samtidigt är det väl var mans ansvar att iaf försöka ta reda på vad problemet är då kroppen strular?
Men jag är inte glad - inte alls! Å ont i magen har jag.
Tur att jag & sambon är mitt inne i en serie-period där vi ligger i soffan å pöser & ser Supernatural. Vi är mitt inne i period 4 & till min fasa finns det ju bara 7 säsonger allt som allt (mig veterligen). Näsdukarna kommer definitivt att komma fram då det är slut men än så länge njuter vi.
Imorgon ringer jag gyn för jag tycker inte att det är skoj att ha mens 2 gånger/månad - vilket nu har hänt de 2 senaste månaderna. Pessimisten i mig säger att i bästa/värsta fall blir det provtagning/cellprov vilket i sig inte kommer att ge ett skvatt å ingen kommer att kunna tala om för mig varför detta sker så why bother? Samtidigt är det väl var mans ansvar att iaf försöka ta reda på vad problemet är då kroppen strular?
Men jag är inte glad - inte alls! Å ont i magen har jag.
Tur att jag & sambon är mitt inne i en serie-period där vi ligger i soffan å pöser & ser Supernatural. Vi är mitt inne i period 4 & till min fasa finns det ju bara 7 säsonger allt som allt (mig veterligen). Näsdukarna kommer definitivt att komma fram då det är slut men än så länge njuter vi.
 |
| Jag försöker få min sambo att tycka att jag är som Dean eftersom vi båda äter konstant, men han vägrar hålla med & han säger istället att jag liknar Sam eftersom jag är mesig. Sursambo!! ;) |
torsdag 16 februari 2012
URINVÄGSINFEKTION
Har du någon gång haft urinvägsinfektion? Jag har haft det 2 gånger (eller är det 3?). Det är bland det värsta jag varit med om.
Urinvägsinfektion verkar vara olika för alla. En del får det bara lite medan andra får det mycket. En del verkar kunna gå omkring med det länge utan att ens förstå att de har det medan en som jag blir jättesjuk på bara någon timme.
Jag har fått urinvägsinfekton 2 gånger, bägge gångerna efter att jag har badat badtunna. Det gör jag ALDRIG numera. Definitivt inte värt det. Bara för att man har AIH tror jag inte att man är mer eller mindre benägen att få urinvägsinfektion men jag skulle kunna tänka mig att då man äter vår medicin så är kroppen inte lika rustad för att kunna bekämpa dessa bakterier.
1 timme efter att jag fått känningar av urinvägsinfektion har jag fått fruktansvärt ont & jag har kissat trögflytande blod (typ sylt konsistens). Jag har åkt upp till akuten för att få medicin fort. Där får man lämna ett urinprov & deras reaktion när jag har lämnat in provet har alltid varit: "Har du mens?". Och nej, det har jag inte haft, någon av gångerna.
Någon timme efter inlämnat urinprov har jag fått medicin & jag har ändå haft tur för det har aldrig gått upp i njurarna (iaf inte vad jag vet).
Ett litet tips bara till eventuella läkare eller blivande läkare som läser detta. När jag har ont, försätts alltid min kropp i något slags fixa-läge. Det enda jag kan fokusera på är just att ta bort det onda eller roten till det onda. Allt annat blir bara "white noise". När jag så har blivit inkallad till läkaren på akuten, då jag haft uringvägsinfektion, har allt läkaren säger, vid detta tillfälle, gått förlorat eftersom han har suttit & viftat med medicinen i ena handen. Jag förstår att läkarna ibland måste ställa lite frågor innan de delar ut medicinen men efter det skulle en tablett & ett glas vatten inte sitta helt fel. Ju snabbare desto bättre. 10 sekunder med smärta känns faktiskt som 10 timmar. Och jag gillar att småprata men inte innan jag fått medicinen. Min hjärna är allt för inställd på att fixa.
Urinvägsinfektion verkar vara olika för alla. En del får det bara lite medan andra får det mycket. En del verkar kunna gå omkring med det länge utan att ens förstå att de har det medan en som jag blir jättesjuk på bara någon timme.
Jag har fått urinvägsinfekton 2 gånger, bägge gångerna efter att jag har badat badtunna. Det gör jag ALDRIG numera. Definitivt inte värt det. Bara för att man har AIH tror jag inte att man är mer eller mindre benägen att få urinvägsinfektion men jag skulle kunna tänka mig att då man äter vår medicin så är kroppen inte lika rustad för att kunna bekämpa dessa bakterier.
1 timme efter att jag fått känningar av urinvägsinfektion har jag fått fruktansvärt ont & jag har kissat trögflytande blod (typ sylt konsistens). Jag har åkt upp till akuten för att få medicin fort. Där får man lämna ett urinprov & deras reaktion när jag har lämnat in provet har alltid varit: "Har du mens?". Och nej, det har jag inte haft, någon av gångerna.
Någon timme efter inlämnat urinprov har jag fått medicin & jag har ändå haft tur för det har aldrig gått upp i njurarna (iaf inte vad jag vet).
Ett litet tips bara till eventuella läkare eller blivande läkare som läser detta. När jag har ont, försätts alltid min kropp i något slags fixa-läge. Det enda jag kan fokusera på är just att ta bort det onda eller roten till det onda. Allt annat blir bara "white noise". När jag så har blivit inkallad till läkaren på akuten, då jag haft uringvägsinfektion, har allt läkaren säger, vid detta tillfälle, gått förlorat eftersom han har suttit & viftat med medicinen i ena handen. Jag förstår att läkarna ibland måste ställa lite frågor innan de delar ut medicinen men efter det skulle en tablett & ett glas vatten inte sitta helt fel. Ju snabbare desto bättre. 10 sekunder med smärta känns faktiskt som 10 timmar. Och jag gillar att småprata men inte innan jag fått medicinen. Min hjärna är allt för inställd på att fixa.
söndag 5 februari 2012
SMÅBLÖDNINGAR
Vid min sista konisering blev det visserligen ingen konisering, men under det besöket fick jag ändå genomgå en operation. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det & jag kan inga kliniska termer på vad saker & ting heter, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska förstå.
Jag hade vid denna tidpunkt länge haft problem med småblödningar; innan, före & mellan menstration. Om jag minns rätt så kan väl detta vara ett tecken på just cellförändringar (& by the way klamydia) men av någon anledning hade läkarna kommit fram till att det inte berodde på det. Läkaren jag träffade vid sista koniseringen sa att det kunde bero "hål" man har någonstans "där inne" - jag antar någonstans vid livmodertappen. Och jag vet, det känns verkligen konstigt att tala om hål i detta sammanhang. ;) Hursomhelst så brände hon igen dessa hål, efter bedövning såklart.
En dryg månad efter denna operation slapp jag småblödningarna. Sedan var allt tillbaka till det (o)normala. Det är inte lika illa idag men problemet kvarstår till viss del. Kanske fungerar denna operation på andra men jag skulle inte vilja göra den igen. Det kändes total ovärt med tanke på smärtan kontra resultatet jag fick.
Jag hade vid denna tidpunkt länge haft problem med småblödningar; innan, före & mellan menstration. Om jag minns rätt så kan väl detta vara ett tecken på just cellförändringar (& by the way klamydia) men av någon anledning hade läkarna kommit fram till att det inte berodde på det. Läkaren jag träffade vid sista koniseringen sa att det kunde bero "hål" man har någonstans "där inne" - jag antar någonstans vid livmodertappen. Och jag vet, det känns verkligen konstigt att tala om hål i detta sammanhang. ;) Hursomhelst så brände hon igen dessa hål, efter bedövning såklart.
En dryg månad efter denna operation slapp jag småblödningarna. Sedan var allt tillbaka till det (o)normala. Det är inte lika illa idag men problemet kvarstår till viss del. Kanske fungerar denna operation på andra men jag skulle inte vilja göra den igen. Det kändes total ovärt med tanke på smärtan kontra resultatet jag fick.
onsdag 1 februari 2012
SISTA KONISERINGEN
Min sista konisering blev inte riktigt lyckad. Eller på sätt & vis kanske den blev det!?
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
lördag 28 januari 2012
KONISERING - LIVMODERTAPPEN
En konisering skulle jag med lekmannatermer beskriva som en operation på livmodertappen. Det är vad som måste göras om man vid ett gynbesök har funnit cellförändringar, varpå man har undersökt ytterligare & sett att dessa cellförändringar kräver åtgärder.
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
söndag 15 januari 2012
BIOPSI - LIVMODERTAPPEN
Första gången jag skulle göra en biopsi på livmodertappen var jag lyckligt ovetande om att det var just det jag skulle göra den dagen. Jag trodde att jag skulle göra ett vanligt cellprov. Kanske hade jag läst min kallelse slarvigt eller så hade jag en läkare som inte var så bra på att förklara. Oavsett så var det nog rätt bra, för jag tycker att denna typ av biopsi gör ont. Riktigt ont!
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
onsdag 11 januari 2012
GYN - CELLFÖRÄNDRINGAR
Jag kommer att skriva om 2 gynekologiskt relaterade saker närmaste tiden. Den ena är urinvägsinfektioner, den andra är cellförändringar. Endast det sistnämnda vet jag är relaterat till AIH (eftersom en gynläkare berättade det för mig) & det är också där jag kommer att börja.
Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.
Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.
Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)
Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.
Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.
Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.
Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.
Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.
Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)
Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.
Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.
Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.
måndag 26 december 2011
BIOPSI
För er som aldrig har hört detta ord förrut så är en biopsi = ett vävnadsprov. När jag googlade kom denna käcka beskrivning fram: "Biopsi är ett vävnadsprov som tas från något av kroppens organ." Tänk er ett blodprov fast denna gång är det inte blodet man tar, utan en liten bit av ett organ.
Det är ungefär så kul som det låter.
Jag har gjort minst sex biopsier. Minst tre på levern & minst 3 på livmodertappen. Att hålla räkningen slutade jag med efter 2 biopsier på vardera organ. Fingers crossed, så kan jag utesluta framtida livmodertappbiopsier ur de icke befintliga räkenskaperna.
Jag väljer leverbiopsi vilken dag som helst över det sistnämnda. När man tar ett sådant prov på levern får man bedövning. Det får man inte på livmodertappen.
I mitt nästa inlägg ska jag berätta mer om mina erfarenhet då det kommer till leverbiopsi.
Det är ungefär så kul som det låter.
Jag har gjort minst sex biopsier. Minst tre på levern & minst 3 på livmodertappen. Att hålla räkningen slutade jag med efter 2 biopsier på vardera organ. Fingers crossed, så kan jag utesluta framtida livmodertappbiopsier ur de icke befintliga räkenskaperna.
Jag väljer leverbiopsi vilken dag som helst över det sistnämnda. När man tar ett sådant prov på levern får man bedövning. Det får man inte på livmodertappen.
I mitt nästa inlägg ska jag berätta mer om mina erfarenhet då det kommer till leverbiopsi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)