LITE LÄTT DEPRIMERAD

Är min senaste hobbydiagnos.

När man är sjuk är man ganska ensam. Inte "ensam, ensam" men ensam i sin sjukdom. Jag vet inte om jag kan göra mig mer förstådd än så men jag hoppas att iaf andra människor med sjukdomar förstår vad jag menar. För naturligtvis finns ju släkt & vänner runtomkring men när det gäller din sjukdom är du ensam. En förfärlig liknelse är väl döden, du behöver inte dö ensam men du kan ändå inte ta någon annan med dig. Typ!

Man är ensam i att fixa & ordna & i viss mån härda ut. För så är det när man är vuxen. Bit ihop bara.

Och jag är bara så trött på allt. Trött på att inte ta huvudvärkstabletter, trött på att måsta pussla med schema, chef & kollegor för att hinna ta prover & fara på läkarbesök, trött på att inte få dricka ett gott glas vin på fredagskvällen, trött på det dåliga samvetet om jag tar Kan Jang då jag är sjuk, trött på finnar som gör ont & är fula, trött på lysande ytliga blodkärl & alla taffliga försök att sminka över dem, trött på lägga pengar på läkare, trött på att måsta klä mig efter hur mycket finnar jag har på bröstet eller halsen, trött på att ha mens 2 gånger i månaden, trött på att det inte finns läkare som kan behandla hela min sjukdom utan att det ska punktbehandlas, trött på att hitta nya biverkningar hela tiden, trött på att inte slarva med träningen för att det kanske är extra bra för en sån som mig, trött på att vara trött, trött på att äta ekologiskt & på så sätt inte utsätta min lever för onödiga gifter, himla trött på att ju nyttigare jag är desto sämre verkar jag bli, trött på att tänka på det ALL THE TIME, trött på mina gul-vita prickar i face:et som bara växer & förökar sig, trött på en hel del andra saker som jag inte kan komma på nu.

När jag slutligen tänker på att det här är det jag tänker på hela tiden så blir livet faktiskt ganska jobbigt. Jag kanske skulle sluta tänka på det då, tänker förmodligen ni men det går inte. Jag blir ju ständigt påmind. Äta bör man annars dör man...handling lika så, träning ska passas in, trötthet är konstant, speglar går att undvika men det blir någon mani när saker växer i ansiktet, det svider, kliar eller gör ont av finnar på bröstet, läkarbesök ska passas in & hållas, ont i huvudet gör det ganska ofta, människor runt om kring dricker alkohol, osv. Det påverkar hela tiden!

Så vad gör man, fake it eller är du brutal-ärlig. För det mesta tror jag att man låtsas som det regnar. Inte bara för andra utan mest för sig själv för det är så man orkar. Och som vanligt så vet jag att man inte ska klaga då människor svälter eller dör i cancer.

Nej, ge mig något att kämpa mot, för det klarar jag av. Inte det här som enbart är en nedåtgående progression där man ska vara tacksam varje gång man nästan ligger inom gränsvärdena eller då läkaren säger att vi låter bli att höja medicindosen trots att man jobbat som ett djur för att bli frisk, frisk, friskare eller iaf inte bli sämre och om inte annat så åtminstone att slippa biverkningar! Biverkningar som för övrigt endast läkare som har många arbetsår på nacken vill gå med på att de är just det. (Tack, för övrigt, du överläkare på gyn som inte hade så mycket people skills eller datorkunskap men åtminstone kunde ett & annat om ditt område & som lärde mig mycket om min sjukdom & om gynekologi för den delen.)

Dagens inlägg blev långt. Mest för att jag vet inte hur jag ska avsluta. Jag tror att jag håller på att gå från en måttlig depression in i ett härligt men läskigt obrytt state of mind. Så jag har nog varit lite osocial på sistone & jag kommer nog att vara det ett tag till men det brukar ju ordna sig, på ett eller annat sätt.

Där har ni brutal-ärligheten, varsågoda! 

BANANCRAVINGS

Det måste vara något fel på mig. Jag måste ha en brist av något slag. Just nu är allt jag kan tänka på BANANER! Mmmmmm!

Jag har tidigare bara upplevt liknande då det gäller ägg & mjölk. Inte samtidigt men en sommar var det ägg. En vinter var det mjölk. Och nu då bananer.

Det kunde inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle. Just nu försöker jag dra ner på det onyttiga. Mindre socker & lite mindre kolhydrater. Och ja, jag vet bananer är väl bägge av dessa saker men åtminstone i en nyttigare form plus att det tillkommer bonus a la vitaminer.

Så just nu tänker jag fortsätta mumsa loss på bananer. Au naturell, i fil med musli, delade med en sked - precis som när jag var lite & just nu funderar jag på om det inte finns några goda banankakor att baka. En sak är i alla fall säker - det blir bananasplit eller marängswiss till efterrätt denna helg. Sambon kommer att bli överlycklig.

ALLTID FRISK - ALDRIG SJUK

Idag utmanar jag ödet. Bring it förkylning!

När jag påbörjade min medicinering med Aztioprin, sa min läkare till mig att en nackdel med den var att immunförsvaret försämras. Vanliga folksjukdomar, såsom förkylningar och dylikt, skulle därför bli något jag skulle bli än mer utsatt för. Sjukdom ger mer sjukdom alltså. Orättvist!

Jag är den minst sjuka personen jag känner, trots att jag ju faktiskt är sjuk hela tiden. Senaste fem åren har jag drabbats av en lätt förkylning om året, max. Och då med betoning på lätt.  

Min sambo ligger just nu & feberyrar. I en månads tid har han nu kämpat mot en förkylning. Han har segrat två gånger och nu är den tillbaka med besked en tredje gång. Själv har jag varit lite snuvig och jag har eventuellt känt av halsen i slutet av arbetsdagarna denna vecka.... tror jag, om jag verkigen känner efter dvs.

Som gymnasielärare träffar jag mycket människor, jag svettas tillsammans med andra på gymmet och med katt & sambo så har jag ingen fristad utan bakterier. Jag borde vara sjuk oftare.

Det finns säkert bra förklaring till varför jag är så lyckligt lottad. Jag har arbetat på ett lasarett samt befunnit mig i skolmiljö senaste 10 åren, jag tränar regelbundet både ute och inne plus att jag äter nyttigt. Många bäckar små.

För fem år sedan började jag äta mer ekologisk mat. Då hände något i min kropp. Första två åren var jag inte sjuk en enda gång. Då åt jag ekologisk mat slaviskt. Efter ett tag kände jag att det krävdes för mycket att vara så manisk gällande kosthållningen att jag lättade lite på mina egna "regler". Bra för sinnesfriden. Nu äter jag lagom mycket ekologiskt. Saker jag intar ofta är fortfarande kravmärkta i mitt kylskåp eller skafferi; havregrynsgröt, te, kaffe, mjölk, mjöl, bregott och så vidare. Jag får dock inte längre dåligt samvete om jag köper annat. Lagom är visserligen tråkigt svenskt, men i detta fallet också bäst.

Det är omöjligt att veta om "min goda hälsa" beror på min kosthållning men för mig talar min friskhet för sig själv. Efter första ekologiska året insåg jag helt plötsligt att det var länge sedan jag var sjuk. När jag tänkte efter insåg jag att starten för detta inföll vid samma tidpunkt som då jag började med KRAV-kost. Ett år senare var jag tvungen att konstatera samma sak igen.

Det är visserligen dyrt att köpa ekologiskt men det är dyrt att vara sjuk också. Väldigt dyrt! Därför väljer jag att fortsätta med KRAV-märkta varor.

Placebo eller inte, you decide, men jag tror på KRAV.