Min sista konisering blev inte riktigt lyckad. Eller på sätt & vis kanske den blev det!?
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
Visar inlägg med etikett Cellförändringar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cellförändringar. Visa alla inlägg
onsdag 1 februari 2012
lördag 28 januari 2012
KONISERING - LIVMODERTAPPEN
En konisering skulle jag med lekmannatermer beskriva som en operation på livmodertappen. Det är vad som måste göras om man vid ett gynbesök har funnit cellförändringar, varpå man har undersökt ytterligare & sett att dessa cellförändringar kräver åtgärder.
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
söndag 15 januari 2012
BIOPSI - LIVMODERTAPPEN
Första gången jag skulle göra en biopsi på livmodertappen var jag lyckligt ovetande om att det var just det jag skulle göra den dagen. Jag trodde att jag skulle göra ett vanligt cellprov. Kanske hade jag läst min kallelse slarvigt eller så hade jag en läkare som inte var så bra på att förklara. Oavsett så var det nog rätt bra, för jag tycker att denna typ av biopsi gör ont. Riktigt ont!
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
onsdag 11 januari 2012
GYN - CELLFÖRÄNDRINGAR
Jag kommer att skriva om 2 gynekologiskt relaterade saker närmaste tiden. Den ena är urinvägsinfektioner, den andra är cellförändringar. Endast det sistnämnda vet jag är relaterat till AIH (eftersom en gynläkare berättade det för mig) & det är också där jag kommer att börja.
Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.
Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.
Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)
Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.
Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.
Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.
Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.
Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.
Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)
Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.
Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.
Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)