TÄNK DEN SOM KUNDE!

Jag önskar att jag kunde träna. Denna månads förkylning innebär fortfarande en envis hosta.

I början av detta halvår så måste jag erkänna att det var rätt bekvämt att inte kunde träna för jag hade massor av tid över till annat. Det var väl enda ljuspunkten i att vara evigt sjuk. Nu känner jag inte så längre. Nu känner jag mig svullen & trött.

På lördag ska jag äta brunch & jag säger att jag ser fram emot det men om sanningen ska fram så är jag inte så sugen... för jag är inte hungrig. För hungrig blir man av att träna. Iaf hungrig på ett speciellt sätt. Så lördag morgon tränar jag oavsett.

På lördag ska jag nog köra bilen till stadens inneparkeringsgarage. Båda fordonen - cykel & bil är helt sönderfrusna. En julig jul lör det ju bli med tanke på all snö så där kan vi inte klaga. Men bilen är alldeles isig. Förardörren går ej att öppna. Motorvärmarsladden går inte riktigt i varpå den inte går att köra vid riktig kyla. Alla vindrutetorkare har fryst i någon konstig form dessutom så sikten är inte bra. Ja visst ja, när jag la igen bildörren sist lossnade spegeln på backspegelhållaren.

Och så var det cykeln. Vid minus 5 grader börjar den skrika som en stucken gris. Ni hörde rätt! Inget lågmält gnisslande här inte. Det hörs när jag kommer flera 10 meter bort. Om jag inte går med cykeln i snigelfart så börjar den låta. Ju fortare hastighet desto högre tjut. Sambon har försökt smörja den så förhoppningvis funkar den bättre nu. Annars blir det ett besök till verkstan i helgen. Senaste 2 dagarna har jag därför blivit tvungen att köra bil till jobbet, vilket har inneburit ännu mindre fysisk aktivitet.

5 dagar till semester. Då får bil & cykel frysa ihop bäst de vill.