HEMLÄXA

Här följer ett icke AIH-relaterat inlägg, men det handlar om allmänt välmående.

Jag har både scolios & bröstrygg. Det har jag haft sedan jag var liten. Jag har däremot aldrig haft problem med ryggen. Senaste åren har jag börjat känna av den. Jag har därför tiggt till mig en ny stol på jobbet (TACK Janne du är så BÄST), börjat träna mer rygg samt idag varit på besök hos en sjukgymnast.

Jag sökte hjälp för att bäckenet är snett, jag har ont på ett specifikt ställe på ryggraden vilket känns då jag lyfter eller ligger samt att jag har jobbigt med fötterna.

Svaret jag fick var att människor med min rygg får ofta ont - förr eller senare. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag har blivit gammal. Plötsligt kändes det så. Men va fasiken, pappa springer ju Stockholm Maraton & kan "gubben" då ska väl jag kunna träna mig till lite bättre rygg.

De flesta människor är visst sneda, typ som att jag får problem med mitt bäcken beror på att ena benet är 1 cm kortare än det andra. Ett eventuellt inlägg eller en skosula kan lösa problemet - kanske. Hur mycket man än sliter till det så att mitt bäcken är rakt kommer det ändå att återgå till sin sneda form.

När vi talade om mina fötter var sjukgymnastens bästa teori att det onda då jag springer kan bero på att jag är just sned & att ena foten får utstå mer tryck än den andra - därav det onda.

Hur som än haver så fick jag ett träningsprogram med många tips. Alla involverar en balansboll. Sjukgymnaster verkar digga balansbollar. Me not so much. För icke aggressiv träning. Men jag ska vara en duktig elev & plugga ordenligt. Tenta kommer om 3 veckor då han ringer för att kolla resultatet.

Och visst ja, sjukgymnasten tycker att Jennifer Aniston är snygg. Riktigt snygg! (Why do people keep telling me these things?)

FÖRPESTAR MITT LIV

Hej hopp! Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Jag har varit upptagen med mitt hatobjekt. Till ingen nytta - eller jo dyrt & smärtsamt men utan resultat eller snarare försämrade resultat! Jag är ganska handlingskraftig. Jag försöker göra det bästa av situationen men vad jag än gör, gör det värre. Och det gör mig... tja nått. Jag kan inte sätta ord på det. Att sedan vara handlingskraftig i kombination med oförmågan att kunna ge upp är ingen bra kombo. För tillfället måste jag dock erkänna mig besegrad. Jag har gjort det jag har kunnat, detta årets första halva, men till hösten/vintern ska jag ta nya tag. Även om jag har föga hopp om att kunna göra något åt min hud så ligger ju en liten vinst i att i alla fall försöka. Och för att jag inte ska bli helt knäckt måste jag sluta med detta & leva livet istället. Till hösten/vintern funderar jag så på att försöka ta bort lite ytliga blodkärl med hjälp av IPL-laser. Jag har testat det (& andra metoder) en gång förr men jag vill minnas att resultatet var magert, det var dyrt & det gjorde fruktansvärt ont. Jag vill minnas att det gjorde så ont att jag tänkte att det här är inte värt det. Men jag kan ju hoppas på att tekniken har gått framåt (vilket jag har för mig att den ej har) eller att min hud har förändrats & blivit mer mottaglig (vilket alla resultat tyder på att den inte har). Ja ja, smink i sommar iaf. Då var det spikat.

När hjälp kommer från oväntade håll

Igår kom hopplösheten över mig. Ibland vet jag inte var den kommer ifrån utan den bara dyker upp & biter sig fast. Den här gången gällde det jobbet. LESS LESS LESS!

Typ inget jag gör spelar någon roll - Ingen lyssnar - Ingen lär sig något - Vad håller jag på med - Var är den svenska skolan på väg - Det ger ju ändå inget - Meningslöst - Hopplöst - Jag drar ett täcke över mig - Kanske bara trött...

När jag sedan kom ur duschen igår var det något slags Fråga Olle på tv. Det var ett inslag från ett sexkonvent (eller vad det kan heta?). Reportern intervjuade en ung man som sålde analblekningskräm och precis där & då insåg jag, att hur hopplöst mitt jobb ibland kan kännas och även om det inte alltid känns som att jag gör framsteg så kan mitt jobb aldrig vara så meningslöst som det måste vara för den mannen. Och ursäkta alla som har valt eller råkat bli försäljare av denna kräm, för ni behöver inte hålla med, men jag tycker faktiskt att det måste vara ett av de minst viktiga jobben som finns.

För att inte tala om hur ett jobb som det måste påverka privatlivet. En av de vanligaste frågorna då man lär känna nya människor kretsar ju kring jobb. Mannen i fråga hävdade dock att han både hade flickvän & att denne gillade "hans" kräm. Tur att det finns någon för alla, tänkte jag.

Hur som helst så har denne man funnits i mina tankar idag. Och det här har varit en bra dag. Kanske för att det bara var/blev det men jag tror också att ens egen inställning kan påverka.

Det är dock lustigt hur hjälp ibland kommer från det håll man absolut minst förväntar sig - i mitt fall från en man som säljer analblekningskräm i ett helt annat land. Tack för det mannen, tack! Du har fått mitt liv att kännas lite bättre. Paradoxalt måste jag på så sätt också erkänna att den mannen har fyllt en viktig funktion i mitt liv.

VALBORGS

Chips, Clausthaler alkoholfri öl & Ghost Hunters på tv. Jag sitter skönt i soffan och googlar reda på snygga trädgårdsgrejer och jag hittar saker jag inte visste att jag behövde.

Sambon med kompis har gått ner i allrummet för att umgås med sambons lillebror med tillhörande vänner. De bromsdricker öl för att spä ut Amaronevinet samtidigt som de hänger med 20-någonting människor.

Nej nej ok, riktigt så illa är det inte! Men erkänn att jag har det bäst. ;) Jag har det lugnt & skönt & imorgon kommer jag att må som jag förtjänar - ett yttrande som förhoppningsvis inte föranleder matförgiftning eller hemsk olycka.

SPIKMATTA VS ALVEDON

Nedan följer ett otroligt vetenskaplig inlägg från en extremt trött person!! Imorse vaknade jag 5.30 med ont i magen. Väckarklockan stod på 6.30 & det tar ca 30 minuter innan smärtstillande börjar börjar ge effekt för mig. Så jag testade spikmattan istället. Och den vann lätt. Det blir ingen guldmedalj för jag kunde inte somna medan jag låg på den men efter 15 minuter kunde jag rulla av & somna om. Så vid menssmärtor lägg dig på magen på spikmattan ett tag. :) Däremot vet jag inte hur det funkar men för mig började det göra ont på ett annat sätt & det var nog vad som magiskt fick mitt magont att försvinna. Kroppen fick fokusera på det ett tag... eller nått!

BALLS

Ni vet det här med att aldrig skjuta upp saker. Mmm, det gör jag jämnt. Speciellt sånt som jag inte känner att de tillför något - vilket jag faktiskt tycker är otroligt klokt.

Men nu håller tiden på att ta slut. Jag har skjutit upp ett, vad som ska vara, årligt läkarbesök i typ 2-3 år nu. Och hörni - jag är uppenbarligen vare sig friskare eller sjukare sedan sist så what't the big deal.

Remissen lär dimpa ner i brevlådan snart. Och då gäller det att hitta tid för en provtagning & ett läkarbeök. Det förstnämna kan jag förstå men inte det sista. Suck, pust & stön!

Peppa för:
Hur mår du?
Då ska jag klämma på din mage.
Jag ser att du varit på vc för ...
Några frågor?

Inte! Because life is too short!

DET GÖR MIG STRESSAD

När människor nära mig kanske kommer att få sparken! :( När jag tar av elever mobiler på skolan då jag har katederundervisning & de säger - Men varför ska du ta den? Jag lyssnar ju på musik! *tuggar fradga* Då jag känner mig dålig på mitt jobb (ofta). :( Att bästaste "hudvårdsmannen" lägger ner sin specificerade mottagning. *gah* Att sambon tjatat om äppelpaj i 2 veckor men jag har inga bra recept. ;) Rättningshögen på mitt kontor & det faktum att jag inte hunnit äta lunch ännu. PUH!