Vid min sista konisering blev det visserligen ingen konisering, men under det besöket fick jag ändå genomgå en operation. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det & jag kan inga kliniska termer på vad saker & ting heter, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska förstå.
Jag hade vid denna tidpunkt länge haft problem med småblödningar; innan, före & mellan menstration. Om jag minns rätt så kan väl detta vara ett tecken på just cellförändringar (& by the way klamydia) men av någon anledning hade läkarna kommit fram till att det inte berodde på det. Läkaren jag träffade vid sista koniseringen sa att det kunde bero "hål" man har någonstans "där inne" - jag antar någonstans vid livmodertappen. Och jag vet, det känns verkligen konstigt att tala om hål i detta sammanhang. ;) Hursomhelst så brände hon igen dessa hål, efter bedövning såklart.
En dryg månad efter denna operation slapp jag småblödningarna. Sedan var allt tillbaka till det (o)normala. Det är inte lika illa idag men problemet kvarstår till viss del. Kanske fungerar denna operation på andra men jag skulle inte vilja göra den igen. Det kändes total ovärt med tanke på smärtan kontra resultatet jag fick.
söndag 5 februari 2012
onsdag 1 februari 2012
SISTA KONISERINGEN
Min sista konisering blev inte riktigt lyckad. Eller på sätt & vis kanske den blev det!?
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
lördag 28 januari 2012
KONISERING - LIVMODERTAPPEN
En konisering skulle jag med lekmannatermer beskriva som en operation på livmodertappen. Det är vad som måste göras om man vid ett gynbesök har funnit cellförändringar, varpå man har undersökt ytterligare & sett att dessa cellförändringar kräver åtgärder.
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
onsdag 25 januari 2012
PROVTAGNING IGEN
En halv vecka sen. Funderar på att bli en hel vecka sen.
Jag är så less på att få nedstämmande resultat. Speciellt inte en fredag. Och jag är säker på att resultatet inte kommer att vara bringare av goda nyheter. Fråga mig inte hur, för jag bara vet!
Dumma kropp, dumma immunförsvar & dumma lever.
(I nästa inlägg återgår jag till det gynekologiska - promise!)
Jag är så less på att få nedstämmande resultat. Speciellt inte en fredag. Och jag är säker på att resultatet inte kommer att vara bringare av goda nyheter. Fråga mig inte hur, för jag bara vet!
Dumma kropp, dumma immunförsvar & dumma lever.
(I nästa inlägg återgår jag till det gynekologiska - promise!)
måndag 23 januari 2012
LESS PÅ ATT HA ONT
Så mina nya planer är, mer sömn & mer träning plus stretch.
Måndag - yoga.
Onsdag - gymmet.
Fredag - gymmet.
Varje kväll vara i säng innan 22.00.
Dricka mycket vatten.
Helst lite massage.
Måndag - yoga.
Onsdag - gymmet.
Fredag - gymmet.
Varje kväll vara i säng innan 22.00.
Dricka mycket vatten.
Helst lite massage.
lördag 21 januari 2012
JAG MÅSTE FÅ...
Jag måste få ta ett avbrott i de gynekologiska berättelserna & brydderierna. Jag blir så less. Där jag bor finns det tre skröppel, den ena värre än den andra.
Ebba, katten, har ont i lederna & sover mest hela tiden. Smal är hon & hon har nästa slutat tvättat sig själv. Hon verkar se sämre & sämre & i måndags hade hon stora problem med munnen. Jag grät för jag tänkte att nu är stunden här. Det där hemska tillfället då man som människa & ägare måste ta det där hemska beslutet att nu är hennes kattliv inte längre värdig. Sedan i måndags har hon dock piggnat till. Jag vet inte hur gammal hon är men med tanke på att hon är kring 17 år antar att hon i tisdags påbörjade sitt nionde och sista liv.
Sambon ramlade i tisdags på hockey bockeyn. En riktigt "I-can-fly-drop" ner på isen. Med ändan först & benen uppe i skyn. Han fick spendera kvällen på akuten & domen led minst 5 veckors sjukskrivning & han bör ej sitta på 12 veckor a la kompression på ryggraden. Som jag förstått det har han en spricka på ryggraden. Sambon är en riktig kämpe & tar vare sig Tradolan eller Alvedon för smärtan, däremot Diklofenak mot inflammation. Han utnyttjar sjukskrivningen till max & så fort han orkar pluggar han programmering & gör kurser på datorn. Han försöker också hjälpa till här hemma men det är inte helt lätt naturligtvis.
Osså Moí! Sedan nyår har jag;
1. Haft influensan , som fortfarande hänger kvar med lite hosta. Mitt i flunsan fick jag dubbel mens. Med dubbel menar jag inte dubbelt så mycket utan en gång då jag inte brukar ha den & så igen vid mitt vanliga datum.
2. När flunsan började avta fick jag en inflammation i högra foten. Jag kunde knappt gå. Jag såg ut som en pingvin ett tag & när jobbet drog igång efter lovet fick jag förklara mig för alla jag träffade.
3. Med foten följde en lätt magkatarr. Jag började äta antiinflammatoriskt. Skickade samtidigt iväg en förfrågan till min läkare om det var ok med tanke på att mina leverprover inte varit helt bra senaste 2 månaderna. När jag ätit tabletterna i 3-4 dagar fick jag svaret: "Nej! Smörj med creme istället." Innan jag hann byta fick jag dock känningar av magen pga pillrerna. Och jag är verkligen ingen pillertrillare så min mage är inte van ett konstant intag av tabletter. Inte så konstigt att den reagerade därefter.
4. I torsdags var inflammationen nästan väck. Vad händer? Då får jag enormt ont i andra foten. Hälen denna gång. Eftersom jag läst på massor om fotproblem så tyckte jag att symptomen var aningens lik hälsporre.
5. Eftersom jag nu haft fotproblem i 2 veckor är nu ryggen jobbigare än någonsin. Naturligtvis har jag kompenserat smärtan i fötterna genom att gå konstigt. Mitt bäcken är snett & min massör rådde mig sist att uppsöka en naprapat. Det rådet har jag ännu blundat för. Idiotiskt!
6. Då jag har smörjt fötterna med antiinflammatoriskt har jag fått sår på händerna. Jag tvättar mig minutiöst direkt efter att jag smörjt men det verkar inte ha hjälpt.
7. Eftersom jag inte har kunnat jogga, pga fötterna, då jag har tränat har jag blivit tvungen att cykla som konditionsträning. Booooooooooooring!! Det har iaf gjort att min mjölksyreansamling bak i ena skinkan har kommit tillbaka. För att inte nämna att jag får blåmärken på rumpan av att cykla.
Summan av allt detta är att det är JOBBIGT nu. Jag är den som tekniskt sett är friskast i famlijen. Det är jag som fixar jobb, mat, tvätt & städ men min kropp orkar inte. Jag funderar på att ringa veterinären & höra om jag kan få sprutan, inte katten.
Jag behöver också ett nionde liv. Jag har dock fått en 5000:- ny stol på jobbet. Kommer om ca 4-5 veckor. Alltid nått!
Ebba, katten, har ont i lederna & sover mest hela tiden. Smal är hon & hon har nästa slutat tvättat sig själv. Hon verkar se sämre & sämre & i måndags hade hon stora problem med munnen. Jag grät för jag tänkte att nu är stunden här. Det där hemska tillfället då man som människa & ägare måste ta det där hemska beslutet att nu är hennes kattliv inte längre värdig. Sedan i måndags har hon dock piggnat till. Jag vet inte hur gammal hon är men med tanke på att hon är kring 17 år antar att hon i tisdags påbörjade sitt nionde och sista liv.
Sambon ramlade i tisdags på hockey bockeyn. En riktigt "I-can-fly-drop" ner på isen. Med ändan först & benen uppe i skyn. Han fick spendera kvällen på akuten & domen led minst 5 veckors sjukskrivning & han bör ej sitta på 12 veckor a la kompression på ryggraden. Som jag förstått det har han en spricka på ryggraden. Sambon är en riktig kämpe & tar vare sig Tradolan eller Alvedon för smärtan, däremot Diklofenak mot inflammation. Han utnyttjar sjukskrivningen till max & så fort han orkar pluggar han programmering & gör kurser på datorn. Han försöker också hjälpa till här hemma men det är inte helt lätt naturligtvis.
Osså Moí! Sedan nyår har jag;
1. Haft influensan , som fortfarande hänger kvar med lite hosta. Mitt i flunsan fick jag dubbel mens. Med dubbel menar jag inte dubbelt så mycket utan en gång då jag inte brukar ha den & så igen vid mitt vanliga datum.
2. När flunsan började avta fick jag en inflammation i högra foten. Jag kunde knappt gå. Jag såg ut som en pingvin ett tag & när jobbet drog igång efter lovet fick jag förklara mig för alla jag träffade.
3. Med foten följde en lätt magkatarr. Jag började äta antiinflammatoriskt. Skickade samtidigt iväg en förfrågan till min läkare om det var ok med tanke på att mina leverprover inte varit helt bra senaste 2 månaderna. När jag ätit tabletterna i 3-4 dagar fick jag svaret: "Nej! Smörj med creme istället." Innan jag hann byta fick jag dock känningar av magen pga pillrerna. Och jag är verkligen ingen pillertrillare så min mage är inte van ett konstant intag av tabletter. Inte så konstigt att den reagerade därefter.
4. I torsdags var inflammationen nästan väck. Vad händer? Då får jag enormt ont i andra foten. Hälen denna gång. Eftersom jag läst på massor om fotproblem så tyckte jag att symptomen var aningens lik hälsporre.
5. Eftersom jag nu haft fotproblem i 2 veckor är nu ryggen jobbigare än någonsin. Naturligtvis har jag kompenserat smärtan i fötterna genom att gå konstigt. Mitt bäcken är snett & min massör rådde mig sist att uppsöka en naprapat. Det rådet har jag ännu blundat för. Idiotiskt!
6. Då jag har smörjt fötterna med antiinflammatoriskt har jag fått sår på händerna. Jag tvättar mig minutiöst direkt efter att jag smörjt men det verkar inte ha hjälpt.
7. Eftersom jag inte har kunnat jogga, pga fötterna, då jag har tränat har jag blivit tvungen att cykla som konditionsträning. Booooooooooooring!! Det har iaf gjort att min mjölksyreansamling bak i ena skinkan har kommit tillbaka. För att inte nämna att jag får blåmärken på rumpan av att cykla.
Summan av allt detta är att det är JOBBIGT nu. Jag är den som tekniskt sett är friskast i famlijen. Det är jag som fixar jobb, mat, tvätt & städ men min kropp orkar inte. Jag funderar på att ringa veterinären & höra om jag kan få sprutan, inte katten.
Jag behöver också ett nionde liv. Jag har dock fått en 5000:- ny stol på jobbet. Kommer om ca 4-5 veckor. Alltid nått!
söndag 15 januari 2012
BIOPSI - LIVMODERTAPPEN
Första gången jag skulle göra en biopsi på livmodertappen var jag lyckligt ovetande om att det var just det jag skulle göra den dagen. Jag trodde att jag skulle göra ett vanligt cellprov. Kanske hade jag läst min kallelse slarvigt eller så hade jag en läkare som inte var så bra på att förklara. Oavsett så var det nog rätt bra, för jag tycker att denna typ av biopsi gör ont. Riktigt ont!
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)