En konisering skulle jag med lekmannatermer beskriva som en operation på livmodertappen. Det är vad som måste göras om man vid ett gynbesök har funnit cellförändringar, varpå man har undersökt ytterligare & sett att dessa cellförändringar kräver åtgärder.
Under denna operation skär eller bränner man bort en bit av livmodertappen, den yttersta delen. Den biten som tas bort skickas för vidare undersökning, men syftet med denna operation är att ta bort de cellförändringar du har så att du ska blir frisk & inte kunna utveckla cancer senare i livet.
En konisering går till (ungefär) så här:
1. BEDÖVNING: För det första bedövas livmodertappen. Detta utförs med en helt vanlig spruta. Än en gång tänker jag inte hymla, det gör ont & det tar lite tid. Jag har dessutom behövt bedöva flera gånger då en spruta inte har räckt i mitt fall. Du överlever dock! : )
1,5. NARKOS?: En parantes i sammanhanget. Då jag har läst på nätet & hört vad andra har berättat så verkar det som att denna behandling kan utföras under narkos. Jag antar att det sker i de fall då patienten upplever det hela som obehagligt eller med patienter som tycker det är jobbigt överhuvudtaget att gå till gynekologen.
2. BORTTAGNING: När bedövningen börjat verka bränner/skär läkaren bort den angripna delen av livmodertappen med laser. Då bedövningen verkar ska detta inte kännas. Det kan dock lukta lite brännt kött. (I mitt fall har bedövningen inte alltid fungerat till fullo & då har jag upplevt smärtan som stark mensvärk.)
3. STOPPA EV BLÖDNING: När läkaren är klar med själva borttagandet trycker de en stor bomullstuss med någon vätska i mot livmodertappen för att stoppa eventuella blödningar. Trots detta blöder du lite efter. Det blöder inte mer än vid vanlig mens så det är inget att oroa sig för.
4. SMÄRTKONTROLL: Efter operationen har jag alltid fått svara på frågan "Hur ont tyckte du att det gjorde?". För mig är detta galet svårt att svara på. Mottagningen jag går till har alltid velat att jag ska svara på detta genom att peka på smiley-gubbar med varierande glad-ledsen mun. Smärta är ju dock så relativt. Ont i förhållande till vad?
5. POST-OP: Efter behandlingen, som inte tar mer än nån timme, får du stanna kvar på mottagningen & vila en timme (tror jag).
6. MÅNADEN EFTER: Efter operationen bör du ej lyfta tungt en vecka framöver. Efter operationen bör du heller ej bada, använda tampong eller ha sex så länge du blöder/har småblödningar. Detta kan pågå i cirka sex veckor.
Och just det, jag kanske ska säga att operationen utförs "den vanliga gynekologiska vägen"! :)
lördag 28 januari 2012
onsdag 25 januari 2012
PROVTAGNING IGEN
En halv vecka sen. Funderar på att bli en hel vecka sen.
Jag är så less på att få nedstämmande resultat. Speciellt inte en fredag. Och jag är säker på att resultatet inte kommer att vara bringare av goda nyheter. Fråga mig inte hur, för jag bara vet!
Dumma kropp, dumma immunförsvar & dumma lever.
(I nästa inlägg återgår jag till det gynekologiska - promise!)
Jag är så less på att få nedstämmande resultat. Speciellt inte en fredag. Och jag är säker på att resultatet inte kommer att vara bringare av goda nyheter. Fråga mig inte hur, för jag bara vet!
Dumma kropp, dumma immunförsvar & dumma lever.
(I nästa inlägg återgår jag till det gynekologiska - promise!)
måndag 23 januari 2012
LESS PÅ ATT HA ONT
Så mina nya planer är, mer sömn & mer träning plus stretch.
Måndag - yoga.
Onsdag - gymmet.
Fredag - gymmet.
Varje kväll vara i säng innan 22.00.
Dricka mycket vatten.
Helst lite massage.
Måndag - yoga.
Onsdag - gymmet.
Fredag - gymmet.
Varje kväll vara i säng innan 22.00.
Dricka mycket vatten.
Helst lite massage.
lördag 21 januari 2012
JAG MÅSTE FÅ...
Jag måste få ta ett avbrott i de gynekologiska berättelserna & brydderierna. Jag blir så less. Där jag bor finns det tre skröppel, den ena värre än den andra.
Ebba, katten, har ont i lederna & sover mest hela tiden. Smal är hon & hon har nästa slutat tvättat sig själv. Hon verkar se sämre & sämre & i måndags hade hon stora problem med munnen. Jag grät för jag tänkte att nu är stunden här. Det där hemska tillfället då man som människa & ägare måste ta det där hemska beslutet att nu är hennes kattliv inte längre värdig. Sedan i måndags har hon dock piggnat till. Jag vet inte hur gammal hon är men med tanke på att hon är kring 17 år antar att hon i tisdags påbörjade sitt nionde och sista liv.
Sambon ramlade i tisdags på hockey bockeyn. En riktigt "I-can-fly-drop" ner på isen. Med ändan först & benen uppe i skyn. Han fick spendera kvällen på akuten & domen led minst 5 veckors sjukskrivning & han bör ej sitta på 12 veckor a la kompression på ryggraden. Som jag förstått det har han en spricka på ryggraden. Sambon är en riktig kämpe & tar vare sig Tradolan eller Alvedon för smärtan, däremot Diklofenak mot inflammation. Han utnyttjar sjukskrivningen till max & så fort han orkar pluggar han programmering & gör kurser på datorn. Han försöker också hjälpa till här hemma men det är inte helt lätt naturligtvis.
Osså Moí! Sedan nyår har jag;
1. Haft influensan , som fortfarande hänger kvar med lite hosta. Mitt i flunsan fick jag dubbel mens. Med dubbel menar jag inte dubbelt så mycket utan en gång då jag inte brukar ha den & så igen vid mitt vanliga datum.
2. När flunsan började avta fick jag en inflammation i högra foten. Jag kunde knappt gå. Jag såg ut som en pingvin ett tag & när jobbet drog igång efter lovet fick jag förklara mig för alla jag träffade.
3. Med foten följde en lätt magkatarr. Jag började äta antiinflammatoriskt. Skickade samtidigt iväg en förfrågan till min läkare om det var ok med tanke på att mina leverprover inte varit helt bra senaste 2 månaderna. När jag ätit tabletterna i 3-4 dagar fick jag svaret: "Nej! Smörj med creme istället." Innan jag hann byta fick jag dock känningar av magen pga pillrerna. Och jag är verkligen ingen pillertrillare så min mage är inte van ett konstant intag av tabletter. Inte så konstigt att den reagerade därefter.
4. I torsdags var inflammationen nästan väck. Vad händer? Då får jag enormt ont i andra foten. Hälen denna gång. Eftersom jag läst på massor om fotproblem så tyckte jag att symptomen var aningens lik hälsporre.
5. Eftersom jag nu haft fotproblem i 2 veckor är nu ryggen jobbigare än någonsin. Naturligtvis har jag kompenserat smärtan i fötterna genom att gå konstigt. Mitt bäcken är snett & min massör rådde mig sist att uppsöka en naprapat. Det rådet har jag ännu blundat för. Idiotiskt!
6. Då jag har smörjt fötterna med antiinflammatoriskt har jag fått sår på händerna. Jag tvättar mig minutiöst direkt efter att jag smörjt men det verkar inte ha hjälpt.
7. Eftersom jag inte har kunnat jogga, pga fötterna, då jag har tränat har jag blivit tvungen att cykla som konditionsträning. Booooooooooooring!! Det har iaf gjort att min mjölksyreansamling bak i ena skinkan har kommit tillbaka. För att inte nämna att jag får blåmärken på rumpan av att cykla.
Summan av allt detta är att det är JOBBIGT nu. Jag är den som tekniskt sett är friskast i famlijen. Det är jag som fixar jobb, mat, tvätt & städ men min kropp orkar inte. Jag funderar på att ringa veterinären & höra om jag kan få sprutan, inte katten.
Jag behöver också ett nionde liv. Jag har dock fått en 5000:- ny stol på jobbet. Kommer om ca 4-5 veckor. Alltid nått!
Ebba, katten, har ont i lederna & sover mest hela tiden. Smal är hon & hon har nästa slutat tvättat sig själv. Hon verkar se sämre & sämre & i måndags hade hon stora problem med munnen. Jag grät för jag tänkte att nu är stunden här. Det där hemska tillfället då man som människa & ägare måste ta det där hemska beslutet att nu är hennes kattliv inte längre värdig. Sedan i måndags har hon dock piggnat till. Jag vet inte hur gammal hon är men med tanke på att hon är kring 17 år antar att hon i tisdags påbörjade sitt nionde och sista liv.
Sambon ramlade i tisdags på hockey bockeyn. En riktigt "I-can-fly-drop" ner på isen. Med ändan först & benen uppe i skyn. Han fick spendera kvällen på akuten & domen led minst 5 veckors sjukskrivning & han bör ej sitta på 12 veckor a la kompression på ryggraden. Som jag förstått det har han en spricka på ryggraden. Sambon är en riktig kämpe & tar vare sig Tradolan eller Alvedon för smärtan, däremot Diklofenak mot inflammation. Han utnyttjar sjukskrivningen till max & så fort han orkar pluggar han programmering & gör kurser på datorn. Han försöker också hjälpa till här hemma men det är inte helt lätt naturligtvis.
Osså Moí! Sedan nyår har jag;
1. Haft influensan , som fortfarande hänger kvar med lite hosta. Mitt i flunsan fick jag dubbel mens. Med dubbel menar jag inte dubbelt så mycket utan en gång då jag inte brukar ha den & så igen vid mitt vanliga datum.
2. När flunsan började avta fick jag en inflammation i högra foten. Jag kunde knappt gå. Jag såg ut som en pingvin ett tag & när jobbet drog igång efter lovet fick jag förklara mig för alla jag träffade.
3. Med foten följde en lätt magkatarr. Jag började äta antiinflammatoriskt. Skickade samtidigt iväg en förfrågan till min läkare om det var ok med tanke på att mina leverprover inte varit helt bra senaste 2 månaderna. När jag ätit tabletterna i 3-4 dagar fick jag svaret: "Nej! Smörj med creme istället." Innan jag hann byta fick jag dock känningar av magen pga pillrerna. Och jag är verkligen ingen pillertrillare så min mage är inte van ett konstant intag av tabletter. Inte så konstigt att den reagerade därefter.
4. I torsdags var inflammationen nästan väck. Vad händer? Då får jag enormt ont i andra foten. Hälen denna gång. Eftersom jag läst på massor om fotproblem så tyckte jag att symptomen var aningens lik hälsporre.
5. Eftersom jag nu haft fotproblem i 2 veckor är nu ryggen jobbigare än någonsin. Naturligtvis har jag kompenserat smärtan i fötterna genom att gå konstigt. Mitt bäcken är snett & min massör rådde mig sist att uppsöka en naprapat. Det rådet har jag ännu blundat för. Idiotiskt!
6. Då jag har smörjt fötterna med antiinflammatoriskt har jag fått sår på händerna. Jag tvättar mig minutiöst direkt efter att jag smörjt men det verkar inte ha hjälpt.
7. Eftersom jag inte har kunnat jogga, pga fötterna, då jag har tränat har jag blivit tvungen att cykla som konditionsträning. Booooooooooooring!! Det har iaf gjort att min mjölksyreansamling bak i ena skinkan har kommit tillbaka. För att inte nämna att jag får blåmärken på rumpan av att cykla.
Summan av allt detta är att det är JOBBIGT nu. Jag är den som tekniskt sett är friskast i famlijen. Det är jag som fixar jobb, mat, tvätt & städ men min kropp orkar inte. Jag funderar på att ringa veterinären & höra om jag kan få sprutan, inte katten.
Jag behöver också ett nionde liv. Jag har dock fått en 5000:- ny stol på jobbet. Kommer om ca 4-5 veckor. Alltid nått!
söndag 15 januari 2012
BIOPSI - LIVMODERTAPPEN
Första gången jag skulle göra en biopsi på livmodertappen var jag lyckligt ovetande om att det var just det jag skulle göra den dagen. Jag trodde att jag skulle göra ett vanligt cellprov. Kanske hade jag läst min kallelse slarvigt eller så hade jag en läkare som inte var så bra på att förklara. Oavsett så var det nog rätt bra, för jag tycker att denna typ av biopsi gör ont. Riktigt ont!
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
Ni som följer min blogg, har nog redan läst om vad en biopsi är & hur det går till men för er som är nya... En biopsi är när läkaren tar ett vävnadsprov. Ett vävnadsprov är en liten del av dig, med betoning på ordet liten. I detta fall är det en liten del av livmodertappen som läkaren, typ, knipsar bort.
En biopsi på livmodertappen görs utan bedövning. Det är naturligtvis inte så upplyftande men att få bedövning gör lika ont som att göra själva biopsin, tyvärr. Det ger liksom inget att gnälla över detta. Biopsin går dessutom fort.
Läkaren sticker en "sprutliknande" grövre nål i livmodertappen & knipsar av en bit. Det innebär cirka 2 sekunders smärta. Oftast tar läkaren 2 prov, utifall att det skulle vara något fel på det första.
Jag läste någonstans att en biopsi oftast är smärtfri men kan ibland ge några sekunders smärta eller obehag. Det påståendet ställer jag mig frågande till. Men vem är jag att säga? Jag kanske är ett undantag? Jag tycker däremot att det gör skitont. Jag är också av den åsikten att det är bättre att vara ärlig & säga just det. Det värsta som kan hända är ju att jag har fel - det kanske inte gör ont för alla - och då blir ju det en trevlig överraskning. Oavsett så är inte smärtan outhärdlig. Om den fortsatte i flera minuter skulle det vara riktigt jobbigt men då det går över på 2 sekunder överlever man. Det går att bita ihop. Och det är ju för en bra sak.
Efter en biopsi kan det blöda lite. För mig har det endast varit småblödningar & det går över fort.
Nästa inlägg kommer att handla om konisering. Det är steg två om biopsin visar ett dåligt resultat.
onsdag 11 januari 2012
GYN - CELLFÖRÄNDRINGAR
Jag kommer att skriva om 2 gynekologiskt relaterade saker närmaste tiden. Den ena är urinvägsinfektioner, den andra är cellförändringar. Endast det sistnämnda vet jag är relaterat till AIH (eftersom en gynläkare berättade det för mig) & det är också där jag kommer att börja.
Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.
Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.
Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)
Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.
Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.
Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.
Alla kvinnor i Sverige, som har besökt en gynekologisk mottagning, vet nog att vi behöver gå på cellprovskontroller med jämna mellanrum. Där tas ett prov för att kolla om det finns cellförändringar. Detta kan man enkelt förklara genom att säga att det är en sorts förstadie till cancer. Det är dock rätt vanligt & många kvinnor drabbas av detta. De allra flesta blir också friska från detta, en del med behandling & en del utan.
Cellförändringar orsakas av ett virus som överförs sexuellt. Detta virus är världens mest sexuellt överförbara virus. I vårdguiden (på nätet) står det att risken att bli smittad av detta virus någon gång i livet är 50-80%. Att cellförändringar är en sexuellt överförbar sjukdom tycker jag att det har talats ganska tyst om. Jag visste i alla fall inte jag om det innan jag själv drabbades av detta.
Av de som drabbas av detta virus så läker de flesta av dessa infektioner ut av sig självt. Endast 10% går vidare till kroniska tillstånd. Chansen att drabbas av cellförändringar är naturligtvis högre ju fler partners du har haft. (Personligen har jag verkligen inte haft många.) Att drabbas av ett kroniskt tillstånd av detta virus är högre om du är rökare, lästa jag nyss. (Det är inte jag.) Slutligen är det visst en ökad risk för att människor med AIH ska uveckla detta kroniska tillstånd. (Här kommer då jag in.)
Som vanligt tycker jag att detta säger sig självt. Detta är ett virus & då de som har AIH äter medicin som sätter ner immunförsvaret är det inte så konstigt om vi är mer drabbade av detta. Våra immunförsvar har inte riktigt det som krävs, i många fall, för att bekämpa viruset på egen hand.
Detta virus kämpade jag emot i 2-3 år av mitt liv. Åtminstone 3 biopsier, 3 nästan 4 koniseringar (tror jag det heter) och en massa cellprover senare så är jag frisk.
Nästföljande inlägg kommer att beskriva hur jag upplevde biopsierna & koniseringarna.
måndag 9 januari 2012
KARUSELLEN GÅR RUNT, RUNT, RUNT...
Jag ringde vårdcentralen idag då min fot är ond. (Dubbeltydigt med mening!) Mest troligt en inflammation var svaret. Ät Ipren som en kur mot inflammationen.
Kan det inte bara vara enkelt någon gång? Typ ja, jag äter Ipren en vecka, ingen skada skedd. Inga problem.
För de flesta människor består denna typ av problem i 3 moment. Ring vc, få medicin, ät denna. För mig ser denna process ut: ring vc, få medicin, kontakta medicinmottagningen, de kontaktar min läkare, han kontaktar mig, han säger om jag kan göra som vc säger eller ej, beroende på hans svar börjar karusellen om igen eller så kan jag göra som andra - dvs äta medicinen & bli frisk.
Min gamla läkare sa en gång att jag är duktig på att ta hand om mig själv & min sjukdom men ibland tror (vet!) jag att jag är lätt kontrollmanisk. Istället för att svälja vad läkarna säger ifrågasätter jag & dubbelkollar. Men jag tycker å andra sidan att det är mitt ansvar som patient. Det är mitt ansvar att se till att jag mår så bra som möjligt. Sedan är det förstås läkarnas ansvar att hjälpa mig. Men de kan aldrig göra mer än just det - hjälpa! Som i det här fallet då mina prover är sämre än vanligt, då är det upp till mig att lyfta luren & ringa de där extra samtalen. Även om det oftast är tidskrävande & jobbigt!
Kan det inte bara vara enkelt någon gång? Typ ja, jag äter Ipren en vecka, ingen skada skedd. Inga problem.
För de flesta människor består denna typ av problem i 3 moment. Ring vc, få medicin, ät denna. För mig ser denna process ut: ring vc, få medicin, kontakta medicinmottagningen, de kontaktar min läkare, han kontaktar mig, han säger om jag kan göra som vc säger eller ej, beroende på hans svar börjar karusellen om igen eller så kan jag göra som andra - dvs äta medicinen & bli frisk.
Min gamla läkare sa en gång att jag är duktig på att ta hand om mig själv & min sjukdom men ibland tror (vet!) jag att jag är lätt kontrollmanisk. Istället för att svälja vad läkarna säger ifrågasätter jag & dubbelkollar. Men jag tycker å andra sidan att det är mitt ansvar som patient. Det är mitt ansvar att se till att jag mår så bra som möjligt. Sedan är det förstås läkarnas ansvar att hjälpa mig. Men de kan aldrig göra mer än just det - hjälpa! Som i det här fallet då mina prover är sämre än vanligt, då är det upp till mig att lyfta luren & ringa de där extra samtalen. Även om det oftast är tidskrävande & jobbigt!
HALLELUJA!
Informationsmässigt går det framåt.
Med jämna mellanrum googlar jag ibland på "autoimmun hepatit". Det gjorde jag så alldeles nyss. Jag tyckte att jag fick upp en massa sidor med information som inte har varit där tidigare. All information behöver inte vara bra information men att det uppmärksammas är positivt & det gör det enklare för människor som diagnostiseras att läsa på fakta om deras sjukdom.
Bra!
Med jämna mellanrum googlar jag ibland på "autoimmun hepatit". Det gjorde jag så alldeles nyss. Jag tyckte att jag fick upp en massa sidor med information som inte har varit där tidigare. All information behöver inte vara bra information men att det uppmärksammas är positivt & det gör det enklare för människor som diagnostiseras att läsa på fakta om deras sjukdom.
Bra!
GNÄLLIG!
Fröken Gnällig borde vara mitt nya efternamn. Jag läste nyss igenom mina senaste inlägg & det fanns inte mycket positivt att finna i dessa. Ingenting för att vara mer exakt. Det ska det inte bli så mycket ändring på för i sjukdomar finns inte alltid så mycket poitivt att hitta... däremot ska närmaste inläggen handla mer om AIH än vad det har gjort senaste veckan. För att vara mer specifik kommer det att handla om gynekologiska besvär, vilket inte låter speciellt AIH:igt. Men det är det. Så det så!
lördag 7 januari 2012
THE RETURN OF THE DEAD!
Eller så kanske jag har kommit tillbaka zombie-style. Oavsett så var det den tyngsta förkylningen på länge. Det är skönt att det nästan är över.
2011 har varit det "sjukaste" året på länge. Och då menar jag inte sjuk = grymt utan sjuk = förkylning, magbesvär, hudåkommor, osv. När jag summerar allt detta så vet jag vad jag måste göra; mer hemlagad mat, mer ekologiska varor, mindre socker & mer bra kolhydrater (mindre dåliga). Jag har fuskat ett bra tag, men nu är det slut. Nytt år brukar innebära nya tag & för mig får det bli förändring på matfronten.
Tyvärr har mitt tillstånd denna vecka inneburit att jag ligger efter med allt. På hemmafronten & på jobbfronten! Då det senare drar igång nästa vecka, vet jag att närmaste tiden kommer att bli tung. Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera bloggen, så när jag hinner & orkar... vi hörs!
2011 har varit det "sjukaste" året på länge. Och då menar jag inte sjuk = grymt utan sjuk = förkylning, magbesvär, hudåkommor, osv. När jag summerar allt detta så vet jag vad jag måste göra; mer hemlagad mat, mer ekologiska varor, mindre socker & mer bra kolhydrater (mindre dåliga). Jag har fuskat ett bra tag, men nu är det slut. Nytt år brukar innebära nya tag & för mig får det bli förändring på matfronten.
Tyvärr har mitt tillstånd denna vecka inneburit att jag ligger efter med allt. På hemmafronten & på jobbfronten! Då det senare drar igång nästa vecka, vet jag att närmaste tiden kommer att bli tung. Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera bloggen, så när jag hinner & orkar... vi hörs!
fredag 6 januari 2012
tisdag 3 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)