ALS

För snart ett år sedan gick min farbror bort. ALS var sjukdomen. Han var i femtioårsåldern. Alldeles för ung. Han var lyckligt gift. 2 barn. Orättvist! Grymt!

Hans dotter, min kusin, har startat en blogg. Den handlar om tankar & känslor kring detta. Om hennes upplevelse helt enkelt & den finns i min blogglista samt här:

http://elinrebeckalarsson.blogspot.se/

Det finns inte ett ord för att beskriva vad jag känner då jag läser bloggen. Intressant låter för positivt. Sorg låter för negativt. Så jag nöjer mig med att skriva att den berör. Och om Elin någonsin läser detta så hoppas jag att hon inte tar det jag skriver härnäst fel, men jag hoppas att min pappa aldrig läser hennes blogg. För hennes pappa, var min pappas lillebror och lillebröder eller systrar vill man kunna beskydda från både fysisk & psykisk skada. Så för min pappa att läsa om farbror Bosses sista år, även om det är från någon annans perspektiv, skulle vara alldeles för smärtsamt.

HM?

Jag inser just att min superhjälteegenskap endast kan innebära nytta för min chef & känner att jag ogillar det. Därför tar jag 2 minuter av min arbetstid till att skriva detta inlägg. Jag vet dock ej om det räknas då jag var på jobbet en halvtimme innan jag började.

SUPERHJÄLTEEGENSKAP

Jag vågar nu med säkerhet påstå att den är tillbaka, min superhjälte-egenskap! Ironiskt nog så är den "att jag aldrig blir sjuk" (vilket jag ju egentligen alltid är). Men ni förstår nog vad jag menar. Åtminstone 3 förkylningar senaste 2 månaderna har jag lyckats undslippa. Dessa har då befunnits i min omedelbara närhet. Så tack kroppen! Du är bra ibland!!

HEMLÄXA

Här följer ett icke AIH-relaterat inlägg, men det handlar om allmänt välmående.

Jag har både scolios & bröstrygg. Det har jag haft sedan jag var liten. Jag har däremot aldrig haft problem med ryggen. Senaste åren har jag börjat känna av den. Jag har därför tiggt till mig en ny stol på jobbet (TACK Janne du är så BÄST), börjat träna mer rygg samt idag varit på besök hos en sjukgymnast.

Jag sökte hjälp för att bäckenet är snett, jag har ont på ett specifikt ställe på ryggraden vilket känns då jag lyfter eller ligger samt att jag har jobbigt med fötterna.

Svaret jag fick var att människor med min rygg får ofta ont - förr eller senare. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag har blivit gammal. Plötsligt kändes det så. Men va fasiken, pappa springer ju Stockholm Maraton & kan "gubben" då ska väl jag kunna träna mig till lite bättre rygg.

De flesta människor är visst sneda, typ som att jag får problem med mitt bäcken beror på att ena benet är 1 cm kortare än det andra. Ett eventuellt inlägg eller en skosula kan lösa problemet - kanske. Hur mycket man än sliter till det så att mitt bäcken är rakt kommer det ändå att återgå till sin sneda form.

När vi talade om mina fötter var sjukgymnastens bästa teori att det onda då jag springer kan bero på att jag är just sned & att ena foten får utstå mer tryck än den andra - därav det onda.

Hur som än haver så fick jag ett träningsprogram med många tips. Alla involverar en balansboll. Sjukgymnaster verkar digga balansbollar. Me not so much. För icke aggressiv träning. Men jag ska vara en duktig elev & plugga ordenligt. Tenta kommer om 3 veckor då han ringer för att kolla resultatet.

Och visst ja, sjukgymnasten tycker att Jennifer Aniston är snygg. Riktigt snygg! (Why do people keep telling me these things?)

FÖRPESTAR MITT LIV

Hej hopp! Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Jag har varit upptagen med mitt hatobjekt. Till ingen nytta - eller jo dyrt & smärtsamt men utan resultat eller snarare försämrade resultat! Jag är ganska handlingskraftig. Jag försöker göra det bästa av situationen men vad jag än gör, gör det värre. Och det gör mig... tja nått. Jag kan inte sätta ord på det. Att sedan vara handlingskraftig i kombination med oförmågan att kunna ge upp är ingen bra kombo. För tillfället måste jag dock erkänna mig besegrad. Jag har gjort det jag har kunnat, detta årets första halva, men till hösten/vintern ska jag ta nya tag. Även om jag har föga hopp om att kunna göra något åt min hud så ligger ju en liten vinst i att i alla fall försöka. Och för att jag inte ska bli helt knäckt måste jag sluta med detta & leva livet istället. Till hösten/vintern funderar jag så på att försöka ta bort lite ytliga blodkärl med hjälp av IPL-laser. Jag har testat det (& andra metoder) en gång förr men jag vill minnas att resultatet var magert, det var dyrt & det gjorde fruktansvärt ont. Jag vill minnas att det gjorde så ont att jag tänkte att det här är inte värt det. Men jag kan ju hoppas på att tekniken har gått framåt (vilket jag har för mig att den ej har) eller att min hud har förändrats & blivit mer mottaglig (vilket alla resultat tyder på att den inte har). Ja ja, smink i sommar iaf. Då var det spikat.

När hjälp kommer från oväntade håll

Igår kom hopplösheten över mig. Ibland vet jag inte var den kommer ifrån utan den bara dyker upp & biter sig fast. Den här gången gällde det jobbet. LESS LESS LESS!

Typ inget jag gör spelar någon roll - Ingen lyssnar - Ingen lär sig något - Vad håller jag på med - Var är den svenska skolan på väg - Det ger ju ändå inget - Meningslöst - Hopplöst - Jag drar ett täcke över mig - Kanske bara trött...

När jag sedan kom ur duschen igår var det något slags Fråga Olle på tv. Det var ett inslag från ett sexkonvent (eller vad det kan heta?). Reportern intervjuade en ung man som sålde analblekningskräm och precis där & då insåg jag, att hur hopplöst mitt jobb ibland kan kännas och även om det inte alltid känns som att jag gör framsteg så kan mitt jobb aldrig vara så meningslöst som det måste vara för den mannen. Och ursäkta alla som har valt eller råkat bli försäljare av denna kräm, för ni behöver inte hålla med, men jag tycker faktiskt att det måste vara ett av de minst viktiga jobben som finns.

För att inte tala om hur ett jobb som det måste påverka privatlivet. En av de vanligaste frågorna då man lär känna nya människor kretsar ju kring jobb. Mannen i fråga hävdade dock att han både hade flickvän & att denne gillade "hans" kräm. Tur att det finns någon för alla, tänkte jag.

Hur som helst så har denne man funnits i mina tankar idag. Och det här har varit en bra dag. Kanske för att det bara var/blev det men jag tror också att ens egen inställning kan påverka.

Det är dock lustigt hur hjälp ibland kommer från det håll man absolut minst förväntar sig - i mitt fall från en man som säljer analblekningskräm i ett helt annat land. Tack för det mannen, tack! Du har fått mitt liv att kännas lite bättre. Paradoxalt måste jag på så sätt också erkänna att den mannen har fyllt en viktig funktion i mitt liv.