Jag är nästan normal! I alla fall om jag ska tro senaste provsvaren. Mitt ASAT-värde ligger på 0,63 & normvärdet (den övre gränsen) ligger på 0,6. Så jag slipper höja dosen av min skitmedicin & jag slipper skitkortison. Hurra för mig!
Att jag & mamma just har bokat en weekendresa till Prag i april smäller dock högre. Så ännu mer HURRA för oss. Jag längtar!
torsdag 23 februari 2012
torsdag 16 februari 2012
URINVÄGSINFEKTION
Har du någon gång haft urinvägsinfektion? Jag har haft det 2 gånger (eller är det 3?). Det är bland det värsta jag varit med om.
Urinvägsinfektion verkar vara olika för alla. En del får det bara lite medan andra får det mycket. En del verkar kunna gå omkring med det länge utan att ens förstå att de har det medan en som jag blir jättesjuk på bara någon timme.
Jag har fått urinvägsinfekton 2 gånger, bägge gångerna efter att jag har badat badtunna. Det gör jag ALDRIG numera. Definitivt inte värt det. Bara för att man har AIH tror jag inte att man är mer eller mindre benägen att få urinvägsinfektion men jag skulle kunna tänka mig att då man äter vår medicin så är kroppen inte lika rustad för att kunna bekämpa dessa bakterier.
1 timme efter att jag fått känningar av urinvägsinfektion har jag fått fruktansvärt ont & jag har kissat trögflytande blod (typ sylt konsistens). Jag har åkt upp till akuten för att få medicin fort. Där får man lämna ett urinprov & deras reaktion när jag har lämnat in provet har alltid varit: "Har du mens?". Och nej, det har jag inte haft, någon av gångerna.
Någon timme efter inlämnat urinprov har jag fått medicin & jag har ändå haft tur för det har aldrig gått upp i njurarna (iaf inte vad jag vet).
Ett litet tips bara till eventuella läkare eller blivande läkare som läser detta. När jag har ont, försätts alltid min kropp i något slags fixa-läge. Det enda jag kan fokusera på är just att ta bort det onda eller roten till det onda. Allt annat blir bara "white noise". När jag så har blivit inkallad till läkaren på akuten, då jag haft uringvägsinfektion, har allt läkaren säger, vid detta tillfälle, gått förlorat eftersom han har suttit & viftat med medicinen i ena handen. Jag förstår att läkarna ibland måste ställa lite frågor innan de delar ut medicinen men efter det skulle en tablett & ett glas vatten inte sitta helt fel. Ju snabbare desto bättre. 10 sekunder med smärta känns faktiskt som 10 timmar. Och jag gillar att småprata men inte innan jag fått medicinen. Min hjärna är allt för inställd på att fixa.
Urinvägsinfektion verkar vara olika för alla. En del får det bara lite medan andra får det mycket. En del verkar kunna gå omkring med det länge utan att ens förstå att de har det medan en som jag blir jättesjuk på bara någon timme.
Jag har fått urinvägsinfekton 2 gånger, bägge gångerna efter att jag har badat badtunna. Det gör jag ALDRIG numera. Definitivt inte värt det. Bara för att man har AIH tror jag inte att man är mer eller mindre benägen att få urinvägsinfektion men jag skulle kunna tänka mig att då man äter vår medicin så är kroppen inte lika rustad för att kunna bekämpa dessa bakterier.
1 timme efter att jag fått känningar av urinvägsinfektion har jag fått fruktansvärt ont & jag har kissat trögflytande blod (typ sylt konsistens). Jag har åkt upp till akuten för att få medicin fort. Där får man lämna ett urinprov & deras reaktion när jag har lämnat in provet har alltid varit: "Har du mens?". Och nej, det har jag inte haft, någon av gångerna.
Någon timme efter inlämnat urinprov har jag fått medicin & jag har ändå haft tur för det har aldrig gått upp i njurarna (iaf inte vad jag vet).
Ett litet tips bara till eventuella läkare eller blivande läkare som läser detta. När jag har ont, försätts alltid min kropp i något slags fixa-läge. Det enda jag kan fokusera på är just att ta bort det onda eller roten till det onda. Allt annat blir bara "white noise". När jag så har blivit inkallad till läkaren på akuten, då jag haft uringvägsinfektion, har allt läkaren säger, vid detta tillfälle, gått förlorat eftersom han har suttit & viftat med medicinen i ena handen. Jag förstår att läkarna ibland måste ställa lite frågor innan de delar ut medicinen men efter det skulle en tablett & ett glas vatten inte sitta helt fel. Ju snabbare desto bättre. 10 sekunder med smärta känns faktiskt som 10 timmar. Och jag gillar att småprata men inte innan jag fått medicinen. Min hjärna är allt för inställd på att fixa.
tisdag 7 februari 2012
MEDAN LIVET RASAR VIDARE...
(Ännu en minipaus i de gynekologiska inläggen.) (Mitt ordningssinne har dåligt samvete för att jag ínte orkar fara på lassa & ta prover mitt i alla förkylningar & husdjursbekymmer, men jag är kanske inte mer än mänsklig?)
Idag är en av de värsta dagarna i mitt liv. Idag måste jag ta älskade katten Ebba till veterinären. Där ska hon få somna in. Skruttan är (ja, ingen verkar veta exakt) 17-18 år & hon har blivit för skruttig. Hon äter knappt längre, hon har slutat tvätta sig själv & vissa dagar ligger hon bara på sin favoritkorg vid elementet i sovrummet. Trots att jag vet allt det där & att jag vet att hon inte längre har det bra är det ändå ett tungt beslut. Men, för hennes skull, är det dags.
Ebba har varit den bästa katten någonsin. Klösfri, allergifri (iaf mer eller mindre), snäll som Ferdinand & en riktig go-unge som har kommit & hälsat vid dörren då jag har kommit hem. Hon har lekt följa John både på morgnarna & på kvällarna - allt för att få vara med. Hon har trofast kommit & lagt sig på min mage då jag ska sova eller klättrat upp på mig för att säga god morgon då jag har vaknat. Hon är den som gjort allt bra då jag har kommit hem efter en jobbig dag på skolan - för djur kan göra det. De älskar en oavsett man har presterat på topp eller ej, så länge man älskar dem tillbaka.
Ebba kommer att lämna efter sig ett tomrum som inte går att med ord beskriva. Hon är den mest underbara katten som har gett så otroligt mycket mer än hon har fått. Jag hoppas att hon äntligen, efter ett långt liv, får lite välförtjänt vila.
Idag är en av de värsta dagarna i mitt liv. Idag måste jag ta älskade katten Ebba till veterinären. Där ska hon få somna in. Skruttan är (ja, ingen verkar veta exakt) 17-18 år & hon har blivit för skruttig. Hon äter knappt längre, hon har slutat tvätta sig själv & vissa dagar ligger hon bara på sin favoritkorg vid elementet i sovrummet. Trots att jag vet allt det där & att jag vet att hon inte längre har det bra är det ändå ett tungt beslut. Men, för hennes skull, är det dags.
 |
| Trötta damen |
Ebba har varit den bästa katten någonsin. Klösfri, allergifri (iaf mer eller mindre), snäll som Ferdinand & en riktig go-unge som har kommit & hälsat vid dörren då jag har kommit hem. Hon har lekt följa John både på morgnarna & på kvällarna - allt för att få vara med. Hon har trofast kommit & lagt sig på min mage då jag ska sova eller klättrat upp på mig för att säga god morgon då jag har vaknat. Hon är den som gjort allt bra då jag har kommit hem efter en jobbig dag på skolan - för djur kan göra det. De älskar en oavsett man har presterat på topp eller ej, så länge man älskar dem tillbaka.
Ebba kommer att lämna efter sig ett tomrum som inte går att med ord beskriva. Hon är den mest underbara katten som har gett så otroligt mycket mer än hon har fått. Jag hoppas att hon äntligen, efter ett långt liv, får lite välförtjänt vila.
 |
| Skruttan. |
söndag 5 februari 2012
SMÅBLÖDNINGAR
Vid min sista konisering blev det visserligen ingen konisering, men under det besöket fick jag ändå genomgå en operation. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det & jag kan inga kliniska termer på vad saker & ting heter, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska förstå.
Jag hade vid denna tidpunkt länge haft problem med småblödningar; innan, före & mellan menstration. Om jag minns rätt så kan väl detta vara ett tecken på just cellförändringar (& by the way klamydia) men av någon anledning hade läkarna kommit fram till att det inte berodde på det. Läkaren jag träffade vid sista koniseringen sa att det kunde bero "hål" man har någonstans "där inne" - jag antar någonstans vid livmodertappen. Och jag vet, det känns verkligen konstigt att tala om hål i detta sammanhang. ;) Hursomhelst så brände hon igen dessa hål, efter bedövning såklart.
En dryg månad efter denna operation slapp jag småblödningarna. Sedan var allt tillbaka till det (o)normala. Det är inte lika illa idag men problemet kvarstår till viss del. Kanske fungerar denna operation på andra men jag skulle inte vilja göra den igen. Det kändes total ovärt med tanke på smärtan kontra resultatet jag fick.
Jag hade vid denna tidpunkt länge haft problem med småblödningar; innan, före & mellan menstration. Om jag minns rätt så kan väl detta vara ett tecken på just cellförändringar (& by the way klamydia) men av någon anledning hade läkarna kommit fram till att det inte berodde på det. Läkaren jag träffade vid sista koniseringen sa att det kunde bero "hål" man har någonstans "där inne" - jag antar någonstans vid livmodertappen. Och jag vet, det känns verkligen konstigt att tala om hål i detta sammanhang. ;) Hursomhelst så brände hon igen dessa hål, efter bedövning såklart.
En dryg månad efter denna operation slapp jag småblödningarna. Sedan var allt tillbaka till det (o)normala. Det är inte lika illa idag men problemet kvarstår till viss del. Kanske fungerar denna operation på andra men jag skulle inte vilja göra den igen. Det kändes total ovärt med tanke på smärtan kontra resultatet jag fick.
onsdag 1 februari 2012
SISTA KONISERINGEN
Min sista konisering blev inte riktigt lyckad. Eller på sätt & vis kanske den blev det!?
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
Vid min sista konisering visade det sig att jag hade för lite av livmodertappen kvar för att de skulle kunna göra operationen. Som jag förstod det var nästa åtgärd en hysterektomi, dvs då man tar bort hela livmodern. Det görs dock bara som sista utväg & i mitt fall beslöts det istället för att jag skulle göra efterkontroller för att se så att mina cellförändringar inte utvecklades till cancer.
Efter noggranna efterkontroller blev jag friskförklarad något år senare. Helt fri från cellförändringar. Ibland ordnar det sig till det bästa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)